Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
606
J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET,
Friedrich Ludwig Jahn.
Kopparstick af Nordheim.
Ernst Moritz Arndt.
Teckning af Glänzner.
hyste lifligt intresse. Vid Berlins
universitet samlades spetsarne af
den kulturella världen, och efter
1811 drog »Turrivater» Jahn kring
med skaror af ynglingar och idkade
kroppsöfningar i det fria för att
göra deras kroppar smidiga och
starka. I Jena föreläste Luden om
Tysklands forntid och väckte
djärfva och själfständiga tankar, i Halle
och Breslau utöfvade Steffens en
eldande verksamhet. Schillers
Wilhelm Tell, som skildrade ett kufvadt
folks resning, fyllde det uppväxande
släktet med hänförelse. Dess ord:
»varen eniga, eniga, eniga!» blefvo
ett varnande maningsrop. Pä äkta
tyskt vis bar den fosterländska hänförelsen ett behärskadt, i viss mån religiöst drag.
For Kant var religionen uppfattningen af plikten som Guds vilja, medan romantikerna
mer innerligt fattade tron som hjärtesak. I hela frihetssträfvandet fanns ett inslag
af moral, och det ställdes därigenom på ett högre plan.
Då slutligen Napoleon besegrad återvände från Ryssland, började den politiske
dagspressen elda sinnena. Talrika dikter af onämnda författare utgåfvos. De ypperste
bland folket blefvo härolder i striden. Från februari 1814 utgaf Görres tidningen
Rheinischer Mercur, tidens mest betydande politiska blad, hvilket man kallat »den
femte stormakten». Högt ropade det på fosterlandskärlek och kejsardömets
återupplifvande. Brentano sjöng sin Sturmlied, Fouqué stämde i, Max von Schenkendorf,
Körner och Arndt höjde sina stämmor. Schenkendorf hade redan 1807 grundat en
fosterländsk tidskrift; 1813 trädde han i frihetskämparnes led, för hvilkas öden hans
lyra klingade. Högre an den ljödo sånger, diktade af Körner, hvilken med allvar
och djup besjöng krigarnes glädje. Redan i sitt drama Zriny hade han predikad
hjältens strid mot öfvermakten. Som medlem af Liitzows friskara fann han
hjältedöden midt under sång och kamp. Mindre betydande som diktare men till skrot
och korn en ärlig tysk var den svenske undersåten Ernst Moritz Arndt. Medan Napoleon
ännu stod på höjden af makt, slungade han vredgad mot despoten sin Geist der
Zeit och ropade sitt »Skam öfver Tysklands furstar, öfver tyska män, som ej förstå
att hata och hämnas, ej att strida och ej att dö». Oaflåtligt verkade han — på
vers och prosa; oförskräckt och vederhäftigt klingade hans dikter, fyllda af
mannamod och mannatrohet.
Med poesien samverkade vetenskaperna, framför allt historien, statsrätten och
filosofien. På historiens område stodo Eichhorn, Muller och Luden i förgrunden.
Om an Eichhorn blott haft till syfte att klarlägga rättens utveckling, sa föreföll dock
hans verk som en nationell uppenbarelse. På en och samma gång afslöjades
Tysklands historia och Tysklands litteratur, och detta blef af öfverväldigande verkan.
Staten syntes nu i ett helt annat ljus an förut. Man fattade den nu som ett högre
väsen med egna mål och behof, hvilket skyddar den enskilde och skänker honom
luft och lif. Det började »en personligheternas strid om statens själ»; man kände
nu, att man behöfde staten, men man ville också, att den skulle vara beboelig, stark
och i stånd att uträtta någonting. I stället för teorier trädde praktiskt arbete. Till och
med Wilhelm von Humboldt göt nu sin idealism i en mera fullkomnad form, duglig för
praktiska ändamål. Särskildt viktig blef filosofien för det tyska folket — tänkarnes
folk. Kant hade uttalat satsen om det kategoriska imperativet och ställt
pliktbegreppet i sedelärans medelpunkt. I Berlin höll Fichte åren 1807—1808 sina »Tal
till tyska nationen», hvari han hänvisade på de värden, som skänka frihet —
idealism, plikttrohet, sedlighet, religion. Det gåfves blott en dygd: att glömma sig själf;
blott en last: att tänka på sig själf. Hans stormande själ, hans redbarhet, hans
tillförsikt utöfvade en verkan, hvars like blott Luthers folkliga vältalighet frambragt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
