Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
trott vid de spanska angelägenheterna och sände icke förstärkningar till halfön
vidare. Väl hade de franska generalerna framgångar, Soult och Victor i söder,
Mac-donald och Suchet i Katalonien, men allt uppvägdes af Wellingtons verksamhet.
Han belägrade Almeida och dref undan Masséna, som kom till undsättning.
Förbittrad beröfvade Napoleon sin tappre marskalk öfverbefälet och lemnade det åt den
ärelystne Marmont, som ej visste bättre råd an att i olika grupper fördela de trupper han
medfört för att åter kunna göra dem krigsdugliga. Häraf begagnade sig Wellington
för att rycka söderut mot Soult, som den 16 maj 1811 vid Albuera utkämpat krigets
blodigaste drabbning mot Beresford, hvilken under sitt befäl förenat engelsmän,
portugiser och spanjorer. När nu Wellington inträffade, sökte engelsmännen storma
Ba-dajoz. Men Marmont kom, förenade sig med Soult och nödgade briterna vika
bakom floden Caya. Här stodo under 12 dagars tid 50,000 engelsmän och portugiser
och 62,000 fransmän midt emot hvarandra. Till Wellingtons lycka kunde de bägge
marskalkarne ej blifva eniga; de skildes åt utan att våga den afgörande drabbning, som
lofvade dem framgång. Genast kastade sig Wellington norrut mot Ciudad Rodrigo,
men för Marmonts öfvermakt måste han åter draga sig undan till Portugals berg.
Faktiskt hade Wellington 1811 hållit fältet och Portugal förblifvit fritt. Guerillakriget
utbredde sig; förbindelsen mellan Frankrike och Madrid blef härigenom tidtals rent
afskuren och hälften af den kejserliga arméen sysselsatt. Endast mot Suchet smålog
lyckan; han eröfrade Sagunto, besegrade en spansk undsättningshär och intog till och
med det rika Valencia, där han gjorde 16,000 fångar. Med anledning häraf upphöjdes
han till hertig af Albufera och erhöll vice-konungs makt i östra Spanien.
Redan förut hade Wellington genom öfverrumpling tagit Ciudad Rodrigo och
Badajoz, afbrutit förbindelsen mellan Soult och Marmont och djärft ryckt mot
Marmonts högkvarter Salamanca. Marskalken vek först tillbaka, drog till sig
förstärkningar, sa att hans här uppgick till 42,000 man, och tågade sedan till Salamanca
igen men led här den 22 juli 1812 ett fruktansvärdt nederlag, som skakade
fransmännens makt i dess grundvalar. Den 12 augusti höll Wellington under folkets
hänförda jubel sitt intåg i Madrid. Soult stod nu isolerad i söder, han upphäfde
belägringen af Cadiz och drog österut för att förena sig med Suchet i Valencia.
Framgångens storlek artade sig till en fara för Wellington. Han tvang
fransmännen att utrymma en stor del af Spanien och förena sig till två armeer, d. v. s.
koncentrera sin styrka. I Valencia stodo konung Josef, Soult och Suchet med 90,000 man,
i norr, vid Burgos, stodo 40,000. Med anledning däraf hade Wellington af cortes erhållit
öfverbefälet öfver de spanska trupperna, men de lydde ogärna, och han själf kände
sig med sina 60,000 man osäker i Madrid. Därför vände han sig mot Burgos,
förlorade en hel månad med dess belägring och möjliggjorde därigenom en förenad
offensiv från fiendens sida. Nordarmeen kom till Burgos’ undsättning, medan Soult
och Josef åter intogo Madrid. Wellington måste då draga sig tillbaka till de
välbekanta trakterna kring Salamanca men såg sig här snart hotad af de båda
fientliga armeerna. Han retirerade ytterligare, medan fienden hejdades af regn och brist
på lifsmedel. Därigenom förlorade fransmännen det sista tillfället att angripa och
tillintetgöra engelsmännen.
Året 1812 hade kostat marskalkarne 40,000 man, Sydspanien förblef förloradt, de
voro definitivt inskränkta till försvarskrig, medan fjärran på Rysslands snöfält
olyckan inbröt öfver kejsaren. Därigenom utsläcktes sista gnistan af hopp om framgång.
Dock stodo i Spanien alltjämt 200,000 man, en del under Suchet i nordöst, återstoden
i väster för att sysselsätta Wellington. Men dennes styrka hade vuxit i oerhörd grad.
Skarpsinnigt hade han förstått att draga nytta af landets hjälpkällor, sa att han
1813 kunde gå i fält med 60,000 reguliära spanska soldater och massor af
guerilla-trupper; kärnan i hans här bildade 70,000 engelsmän och portugiser. En sådan
maktutveckling tillförsäkrade honom från början segern. Guerillatrupperna
fördelades sa, att fransmännen måste emot dem använda 40,000 man, hvilka således ej
kunde tagas i anspråk för den afgörande striden. I maj satte sig Wellington i
rörelse, tvang fienderna att utrymma Madrid och Toledo och gå tillbaka till Ebrolinien.
Men icke heller här förmådde de hålla sig. De blefvo kringgångna och intogo en
fast ställning. Vid Vitoria inlät sig Josef den 21 juni med 65,000 man i drabbning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
