Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
af raseri, i handgripligheter och konvulsioner. Talleyrand, som väl kände sin herre,
sade, att kejsaren förstod att hyckla lidelser, ehuru han hade sådana.
Alla talanger och framgångar förmådde dock ej att göra Napoleon lycklig. Han
förstod konsten att förvärfva men ej konsten att njuta. För att kunna det saknade
han för mycket af inre ro och harmoni i sin själ. Ju äldre han blef, dess starkare
greps han af bittert missmod och fruktansvärdt människoförakt. Han, en son af
solig söder, var mörk som det ode, han förkroppsligade. Hans dåliga lynne berodde
ögonskenligen på förslappning af nervsystemet och af denna likaså en förminskning
af hans viljekraft. Liksom åt sina passioner lemnade han nu lösa tyglar åt sin
fantasi; han förlorade blicken för verkligheten, blef-en hugskottsmakare och fantast.
Han saknade den sanna sedlighet, som ej kan uppvägas af äfven den högsta
genialitet. Han ljög och bedrog hvar han kunde — till och med i kortspel — och
vanställde utan betänklighet sakförhållandena, allteftersom han behöfde det. Kärleken
till skenet gjorde den store mannen till frashjälte, till skådespelare, till
humbugs-makare, till narr. Hans brist på moral kom honom att döma orätt, och denna hans
brist på omdöme skapade hans olycksöde. Han gick under genom motsatsen mellan
hans höga ställnings plikter och hans själfviskhets fordringar.
Om kejsaren gärna kände sig som och gaf sig ut för öfvermänniska, sa förblef
han dock på samma gång blott alltför mänsklig, ja han var genomträngd af ett drag
af vantro och mystik. Natten mellan den 14 och 15 augusti 1796 upptäckte abbé
Martenpt i Jungfruns stjärnbild en ny stjärna, Napoleons stjärna, hvilken vid
märkliga händelser syntes visa sig för den benådade. Denna stjärna fattade Napoleon
symboliskt och tillskref den betydande inflytande på sitt lif, sa att detta
genomväf-des af under. Han trodde på drömmar, aningar och förebud, han höll vissa dagar,
daton, till och med bokstäfver för lycko- eller olycksbringande. Särskild tillit hyste
han för den 20 mars, hans sons födelsedag, dagen for segrarne vid Heliopolis och
Abensberg och dagen för hans återkomst till Paris under »de hundra dagarne».
Misstro och ovilja hyste han däremot för talet 13 och märkvärdigt nog äfven för
bokstafven M. I afgörande ögonblick visade sig emellertid makten af ett beslut
och lusten att handla starkare an hvarje vidskeplig fantasi.
Såsom soldat var det, som Napoleon slog igenom. Hans främsta stöd och främsta
kärlek var haren. Med hänsyn härtill förefaller han mindre som Ludvig XIV:s an
de gamla romerska imperatorernas efterträdare. Hvad praetoriaiierna varit för dem
var gardet för honom. Om vapnen hyste han den högsta tanke: ingen makt funnes,
som ej kunde öfvervinnas af dessa. Öfverallt framträdde militären i främsta ledet,
till och med inom politiken och vid hofvet; till närmaste förtrogne valde han bärare
af svärdet, framför allt åt dem var hederslegionen ämnad. Aldrig kände han sig
bättre till mods an i lägret, aldrig gladare an i slaktningens vimmel. Hären kände,
att han föredrog den framför allt annat, att den och kejsaren stodo i andlig
frändskap med hvarandra. Blotta åsynen af honom hänförde och berusade den. Han var
den tillbedde krigsguden, som man utan besinning följde i död och fördärf. Hans
ande fyllde och besjälade soldaterna, och det var de, som visade honom trohet i
det sista.
Ingen samtida kunde mäta sig med Napoleon som fältherre. Redan tanken att
nödgas strida mot honom verkade förlamande på hans motståndare. Han var klar,
konsekvent, själfständig, genialisk och djärf samt egde en vilja af järn. Alltid sökte
han få spela angriparens roll, att påtvinga fienden lagar för hans handlingssätt och
att göra motsatsen till det denne väntade. Klokt planerade han sina rörelser, snabbt
utförde han dem; hvad han åsyftade var en afgörande drabbning, hvari han ej blott
ville segra utan äfven tillintetgöra. Nästan fatalistisk verkar hans förtröstan om
framgång, och han förmådde att fästa denna vid sina fanor genom liflig verksamhet,
genom outtröttlig kraftutveckling och genom begagnande af hvarje medel. Emedan
segern syntes honom vara själffallen, låter han sig icke berusa af den utan besegrar
själfva segern. I yngre ar utvecklar han en oerhörd strategisk rörlighet och söker
verka i fiendens flank och rygg; längre fram blir hans krigföring mera brutal, då
vill han spränga fiendens front, om möjligt centern, genom massverkan.
Fältherrens konst var honom medfödd. Därför ar han från början en mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
