Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NAPOLEON BONAPARTE. 653
däri, och redan 1796 leder han sina trupper som den erfarnaste anförare. På denna
höjd bibehåller han sig till början af kriget 1809. Då göra sig två nya strömningar
gällande; folken börja vakna upp, och kejsarens tankar börja gå äfven i annan an
rent militärisk riktning. Detta visar sig tydligt i slaget vid Wagram; det var ett
medvetet bravurstycke och har utvecklat sig som ett sådant.
Ehuru Napoleon på revolutionens väg kommit till makten, visade han sig helt
och hållet som en ordningens man, som befallande tilldelar enhvar sin plats och
bestämmer gränserna för hans befogenheter. Detta gjorde, att marskalkarne blott
tänkte hans tankar och att de, beroende och osjälfständiga, i hufvudsak blott blefvo
verkställande organ.
Napoleon har sagt, att det gällde att på revolutionens roman låta revolutionens
historia följa Hans styrelse betydde därför icke revolutionens slut utan dess
sammanfattning till en enhet i hans person I stället for oreda och tygellöshet trädde
förnuft och lydnad, och därigenom blef Frankrike räddadt ur försumpning samt blef
åter en mäktig stat. Statens och folkets hela andliga och nationella karaktär visar
ännu den dag, som arr, verkan af den väldiges uppträdande.
Utåt företrädde Napoleon revolutionen i imperialistisk form, krossade det gamla
Europa och blef banbrytare för en ny tid. Han grundade ett världsrike, hvartill
historien ej sett motstycke sedan Karl den Stores dagar, ett rike, till hvilket både
romaner och germaner hörde, dock sa att tyngdpunkten afgjordt låg hos romanerna,
fransmännen. Genom Napoleon väcktes nationalkänslan i Italien, hvad som lifskraftigt
finnes i Spanien går tillbaka till honom, hans motstånd stegrade Englands krigiska
kraft, han slog i spillror det gamla ruckel, som kallades det tyska riket. Ur nod och
elände växte det nya Preussen upp och därmed förhoppningen om ett nytt tyskt
rike. Han underordnade den katolska kyrkan och påfvedömet under statens,
kejsarens makt. Om Ludvig XIV:s regering betydde Frankrikes sammanslutning till ett
nationellt konungadöme, sa innebar den fosterlandslöse Napoleons upprättandet af ett
internationellt världsvälde på fransk grundval. Oförblommeradt talade han om ett
västerländskt kejsardöme, och det gamla kejserliga Roms örn med åskviggen fäste
han stolt på sina fanor.
Napoleons utrikespolitiska verksamhet sönderfaller i två hälfter: kampen mot
kabinetten och kampen mot folken. I den förra stred han med framgång; i den
senare misslyckades han; här stötte han på oöfvervinneliga makter, på outtömlig
motståndskraft. Om kabinetten ej förmådde ställa möt honom en jämbördig fältherre,
sa gjorde folken det. Den första stat, som med sin egenart och sitt folks styrka
trädde i vägen för honom, var England; till sist ställde sig hela Europa emot honom.
Och äfven inom Frankrike själft utöfvade motgångarne verkan, skapade ovilja och
motstånd, som i sin tur försvagade statens myndighet. Liksom på revolutionens tid
började en klyfta mellan regering och folk oppna sig.
Till det växande motståndet utifrån och aftagande! af Frankrikes krafter kom
äfven ett försvagande af härskarens förmåga. Han blef äldre, bekvämare,
korpulen-tare. Han blef utnött, behöfde mera sömn och kände sig ofta illamående. Blickens
klarhet och andens skaparkraft förminskades, framför allt blef hans vilja svagare;
hvad som återstod var hans rika fantasi och oroliga ärelystnad. Allbetvingaren
förmådde ej mer behärska sig själf, sina nycker och drifter, och därmed förlorade han
makten öfver andra, öfver världen Redan till Ryssland tågade han under en halft
fatalistisk stämning. Då han såg, hur farligt händelserna gestaltade sig, egde han
ej mer kraft att i rätt tid och på rätt plats, i Smolensk, göra halt. Bristen på
beslutsamhet ökades af återtågets fasor samt kölden och öfveransträngningarne
därunder. Han förlorade sin segervisshet, sin tro på sin stjärna. Därför saknade han ock
uthållighet att föra till slut vårfälttåget 1813, ehuru han faktiskt däri var den
segrande. Ja, under hösten blef hans krigföring nästan underhaltig; han uppgjorde
allehanda planer, men det var blott vid Dresden, som han genomförde en offensiv
uppgift, och i öfrigt började han inskränka sig till försvar. I militäriskt afseende
visar året 1814 åter en stegring, men på det politiska området sökte han halsstarrigt
återvinna hvad som oåterkalleligt var förloradt. Han liknade en jätte, hvars verk
ej vidare motsvarade hans rykte. Vid tronafsägelsen sjönk han fullständigt samman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
