Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Unionens yttre och inre befästande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 P. DARMSTAEDTER, NORDAMERIKAS FÖRENTA STATER.
Thomas Jefferson hör väl icke till de störste men väl till de intressantaste och
inflytelserikaste statsmännen i Förenta staterna. Af en aristokratisk Virginiasläkt,
plantaige- och slafegare som Washington, var den vise från Monticello en afgjord
intelligensmänniska. Hans politiska och religiösa uppfattning bestämdes fullständigt
af upplysningsfilosoflen, och i de nyengelska puritanernas ögon var han på grund af
sina fria åsikter den förkroppsligade antikrist. Andra höllo honom för en slipad
hycklare på grund af den starka motsats, som lätteligen kan påvisas mellan hans
teori och praxis. I grund och botten var han en vek, mild och human natur, som
i många punkter af sitt tänkande stod långt framför sina samtida och landsmän
men just därför ofta tog grymt fel, när det gällde att afgöra, hvad hans egen tid
behöfde. Liksom så många ändra oppositionsledare måste äfven han, en gång
kommen till makten, erfara, huru mycket lättare det är att tänka och vilja än att handla
och fullborda och hur svårt det är att främja ett intresse utan skada för ett annat.
I samtidens stora konflikter hyllade Jefferson den uppfattning, att unionen och
i all synnerhet han själf såsom dess ledare var bestämd att inleda en ny gyllene
tidsålder. Åt det efterblifna Europa med dess despoter och aristokrater, dess blodiga
krig och förtryck skulle Amerika gifva föredömet af en fredlig idyll med humana,
upplysta, sig själf regerande medborgare. I värsta fall, om de europeiska makterna
trots allt fortfore att skada amerikanska intressen, hoppades han att i den fredliga
handelsafspärrningen ega ett ofelbart medel att tvinga motståndarne till eftergift.
Men alltför snart skulle äfven Jefferson lära sig inse, huru nära Förenta staternas
öde var sammanflätadt med Gamla världens. Napoleon hade kommit på den
tanken att återställa det franska kolonialväldet. Genom fördraget i Ildefonso år
1800 hade han förmått den spanske konungen att återlemna till Frankrike kolonien
Louisiana, det vidsträckta område mellan Mississippi och Klippbergen, som
Frankrike 1763 afträdt till Spanien. Ingenting kunde vara mindre angenämt för Förenta
staterna. Med dåvarande transportförhållanden var hela Västern hänvisad till
anlitandet af vattenvägarne, och den största delen af dess in- och utförsel gick öfver
New Orleans. Motvilligt hade man sett det svaga Spanien i besittning af Mississippis
mynning; oändligt oangenämare måste det vara att se det väldiga Frankrike, världens
starkaste militärmakt, sätta sig fast på samma punkt. - »Det finnes en enda fläck
på jorden», skref Jefferson, »hvars innehafvare är vår naturlige fiende, och det är
New Orleans. Om Frankrike besätter denna stad, så beseglar det därmed alliansen
mellan två nationer, som förenade behärska Oceanen. Från och med det ögonblicket
måste vi förena vårt öde med Storbritanniens.» -
Jefferson anknöt underhandlingar med Frankrike för att åtminstone rädda New
Orleans och Mississippis mynningsområde åt Förenta staterna. En plötslig
omkastning i världsläget kom honom väl till pass. Ett nytt krig mellan Frankrike och
England stod för dörren, och Napoleon, som efter sitt misslyckande på San Domingo
ej vidare fäste samma vikt vid ett amerikanskt kolonialvälde, kom till den öfvertygelsen,
att han i ett krig ej skulle kunna försvara Louisiana. Han skulle då hellre se det
i amerikanernas än i engelsmännens händer, i synnerhet om han kunde påräkna en
hederlig köpepenning. Till stor öfverraskning för de amerikanska underhandlarne
erbjöd han sig att sälja till dem icke blott New Orleans utan hela kolonien. Den 30
april 1803 blef man enig, och för ett pris af 15 millioner dollars gick hela
Väst-Louisiana öfver i Förenta staternas händer. - »Denna landutvidgning», sade
Napoleon, »befäster för alltid Förenta staternas makt. Till äfventyrs skall man förebrå
mig, att amerikanerna inom två, tre århundraden blifva för mäktiga för Europa,
men en så aflägsen möjlighet kan jag icke i förväg taga med i räkningen.» -
Trots häftigt motstånd af federalisterna, som framhöllo konstitutionella
betänkligheter, ratificerade senaten fördraget, som väl är det viktigaste och följdrikaste
bland alla, som Förenta staterna afslutat.
Kriget mellan Frankrike och England utbröt åter 1803 och beredde amerikanerna
samma svårigheter som det föregående. Med skickligt utnyttjande af konjunkturen
hade de amerikanska redarne förstått att bemäktiga sig handeln mellan de västindiska
kolonierna och det europeiska fastlandet och till och med en betydlig del af
samfärdseln till sjöss mellan de europeiska staterna. Detta var naturligtvis en nagel i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
