Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Europas nydaning. - 2. Internationell politik 1815-1825.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De territoriella bestämmelserna i Wienkongressens slutakt af den 9 juni 1815 i
förening med dess förutsättningar och tillägg i de båda frederna i Paris 1814 och 1815
inneburo en seger för det gamla Europas åskådningar och intressen öfver det nya.
Endast formellt hade man för att åstadkomma större fasthet i stället för många
separatfördrag satt en i det helas namn genom åtta hufvudmakter garanterad
slutakt. Den innehöll visserligen icke rätt och slätt ett återställande af de
territoriella och dynastiska förhållanden, som rådt före revolutionen. Men man hade
kommit en fullständig restauration så nära, som en sådan lät förlika sig med
huf-vudmakternas olika intressen. Fördelningen af det byte, som frånryckts de besegrade,
skedde under medvetet bortseende från alla nationella synpunkter, såsom det sagts,
endast efter kvadratmil och själar. Af den så mycket omordade legitimiteten
förspordes ej mycket vid denna rent statistiska uppdelning.
Enskildheterna i densamma, så vidt de blefvo föremål för särskilda aftal,
återfinnas på annat ställe i detta verk.
På Pyreneiska halfön hade återställandet af huset Braganza i Portugal och
Bourbon i Spanien redan blifvit verklighet genom krigshändelsernas förlopp. Portugal,
hvars konung Johan VI kvarstannade i Brasilien, förblef under Englands inflytande;
i Spanien skyndade Ferdinand VII att återställa allt på gammal fot.
Detta så kallade återställande af det gamla Europa, af hvilket förutvarande
republiker fåfängt hoppats en pånyttfödelse, skulle efter Metternichs och andras
mening erbjuda den säkraste borgen för alla civilisationens välsignelser. Ehuru
belåtenheten med den nya ordningen särskildt hos Söderns hetlefrade nationer blef
af kort varaktighet, var dock den moraliska och fysiska utmattningen på alla sidor
så stor, att det bristfälliga verket i stort sedt lyckades grunda en ganska lång
fredsperiod. Att denna beredt en tacksam värld välgärningar, får icke förnekas, men
svårt måste det i längden hämna sig, att man, i stället för att varsamt leda, tog
sig för att våldsamt hämma de i det föregående lösgjorda krafterna Ett sådant
stabilitetssystem var endast hållbart, så länge dess upphofsman hade samma intresse af
dess uppehållande.
2. Internationell politik 1815–1825.
Till följd af långvariga erfarenheter voro de ledande personligheterna visserligen
samt och synnerligen genomträngda af revolutionsskräck och längtan efter lugn.
Men i förmåga eller oförmåga att inse det berättigade i folkens politiska eller
nationella anspråk voro de dock ganska olika. Om än den ryske kejsaren Alexander
I:s liberalism redan blifvit rubbad genom mystiska inflytelser, så hade dock bland
annat hans hållning i afseende på den franska författningen visat att han ännu
höll på folkens själf bestämningsrätt. Undersåtarnes författningsenliga delaktighet i
statsmaktens utöfning har han icke främjat ensamt i sitt polska rike; han var
ännu så sent som 1819 böjd att gifva sina ryssar en författning. Men hans
autokratiska medvetande har visserligen gång på gång förlamat spänstigheten i hans
vilja, som för öfrigt redan tidigt försvagats genom nedslående erfarenheter. Att
småningom hafva fört honom öfver till en benhårdt negativ status-quo-politik var den
met-ternichska politikens mästerverk. Som organ för sin svårledde härskare kejsar
Frans I:s helstatsabsolutism har furst Klemens Metternich med den för reaktionärt
konservativa politiker betecknande själfbelåtna kortsyntheten ej förstått att rätt bedöma
tidstendensernas styrka och utan vidare tagit de gamla krafterna för de
starkaste. Men han har dristigt uppsökt sin fiende på dennes egen mark, i det att
han öfverallt gått till angrepp mot författningsenliga och nationella inskränkningar
af det autokratiska styrelsesättet. Tack vare sina framgångar i denna strid stod
han länge som den europeiska politikens medelpunkt. Och trots den ovilja han ådrog
sig genom sin politik att nedtrycka hvarje friare rörelse måste det medgifvas, att han
i sitt val mellan två motsatta möjligheter subjektivt sedt träffat det rätta. Såsom
befrielsekrigets gång med all tydlighet bevisat, var Österrike en europeisk
nödvändighet. Skulle det kunna bibehållas som bålverk, skyddadt mot inre upplösning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
