Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Radikalism och socialism. Protestantisk kritik och ultramontana segrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gentemot de första kristna: non licet vos esse. Alltså endast nödtvunget, tillfälligt
erkännande af ett missförhållande, men ingen paritet, ingen uppriktig tolerans.
Gregorius XVLs bulla af 1832 utmynnar i ett fördömande ej mindre af den
föreställningen, att människan kan blifva salig i hvad tro som helst, än af
samvetsfrihetens villa. Emellertid får man icke därför förvåna sig öfver att grundsatserna i
det enskilda funno olika användning, allteftersom det gällde förbindelse med
katolska eller protestantiska regeringar. Principiellt fasthöll den ultramontana upp
fattningen vid den kanoniska rättens bindande kraft äfven för de s. k.
gränsområdena mellan kyrka och stat - i allt detta med lifligt understöd af lekmännen.
Jämte en de Maistres påfvesinnade skriftställen utbredde sig från Frankrike äfven
en Bonalds, en Chateaubriands och sedan prästen Lamennais’tankar till Belgien och
Tyskland. I Frankrike blef det andliga ståndet jämförelsevis hastigt fullkomligt
ultramontant, medan däremot, trots i grunden samma tänkesätt, en del af Belgiens
klerus till en tid höll det för lämpligt att till kyrkans bästa göra bruk af de
liberala tidskrafven på fri skola, fri press och föreningsfrihet. I Rom gick man endast
ogärna in på sådant. Men verkan på massorna motsvarade det skickliga
hand-hafvandet af dessa kampmedel. Den i protestantiska kretsar härskande
förblindel-sen, som i påfvekyrkan ej vidare såg en världsmakt utan endast ett
sammanhållande band för talrika landskyrkor, bidrog säkert att för den stridande kyrkans
förkämpar underlätta segern öfver statsmännen.
I Tyskland var den äldre generationen af kyrkans verkande tjenare icke
villig att utan vidare underkasta sig de romerska anspråken. Men regeringarnes
suveränitetsmani hade gjort om intet tanken på en nationalkyrka eller åtminstone
på ett förbundsmässigt ordnande af de katolska landskyrkornas ställning. Den
katolska teologien hade en tid framåt sökt häfda en viss själfständighet, såsom
professor Hermes i Bonn, som lärt sina lärjungar att fatta dogmerna på förnuftets
väg. Men den stegrade fanatismen för en enda, d. v. s. påfvelärans, auktoritet inom
kyrkan såsom garanti för dess enhet uteslöt alltmer den fria forskningen. Hermes’
läror utdömdes, och under fortgången af kyrkostriden mellan Preussen och Rom
blefvo hans anhängare genom regeringens eftergifvenhet afsätta från sina
statsämbeten. Alltmer ryckte ifrare ordet till sig äfven i Tyskland, bland dem den lärde
Döllinger såsom motståndare till reformationen och dess historieskrifvare Ranke.
Bland lekmännen gjorde sig i synnerhet Görres bemärkt som förkämpe för
ultramontanis-men. Dennas krafttillväxt invärtes motsvarades af glänsande yttre framgångar,
såsom i England-Irland, Holland-Belgien och i Preussen. Det var i full harmoni med
en sådan utveckling, som öfver en million människor vallfärdade till den af
biskopen i Trier ånyo utställda undergörande Jesu kjortel. I opposition häremot
sam-manslöt sig visserligen en rationalistisk grupp till de s. k. tysk-katolikerna, som ej
erkände den katolska kyrkan, men denna rörelse fick ingen större tillslutning och
ännu mindre någon varaktighet. Som förkämpar för ecclesia militans uppställde
jesuiterna för sig den uppgiften att till främjande af kyrkans frihet, såsom det hette,
bringa staterna till underkastelse under påfven såsom den högre makten.
Jesuitordens stora framgångar berodde på en gammal och bepröfvad organisation, på de
omsorgsfullt rekryterade medlemmarnes glödande hängifvenhet, på deras pedagogiska
och moraliska maximers afpassande efter världslig sed och världsligt förstånd
äfvensom på skickligt utnyttjande af den nyare lagstiftningens framsteg. I Belgien
kom orden till bestämmande inflytande, och i Frankrike beredde den sig insteg
först i missioner och senare trots alla förbud äfven i ordenshus. Öfverallt där
orden, ofta nog i motsats till det ordinarie prästerskapet, fick utveckla sin
verksamhet, bekämpade den fredstillståndet mellan bekännelserna såsom slöhet och otro.
Till massornas disciplinerande tjenade i regeln uppväckandet af svärmisk
religiositet och grundandet af brödraskap som medel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
