- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden efter 1815 /
210

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. De gamla makternas sammanstörtande i Centraleuropa.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

210 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.

till en början att öka hänförelsen för påfven, af hvilken man helt naivt äfven
väntade deltagande i den nationella kampen mot främlingarne.

Om utbrottet dröjde något längre i Lombardiet-Venezien trots det understöd, som
kunde påräknas genom dessa förändringar, så berodde detta på fruktan för den
under tiden i Parisrevolutionen framträdande kommunistiska radikalismen.

Men vid första underrättelse om revolutionen i Wien bröt det äfven löst i
Milano. Den gamle fältmarskalken Radetzky förmådde icke hålla staden, och
äfven försöket att öfverväldiga den genom inneslutning befanns omöjligt med de
trupper, som stodo till hands. Efter fyra dagars strid anträdde fältherren återtåget
från Lombardiet bakom Adige (den 22 mars). En provisorisk regering öfvertog
uppgiften att militäriskt organisera den af glädjeyrsel gripna befolkningen. Samma
dag utrymdes Venedig, hvarpå det organiserade sig till republik under Manin. Då
österrikarne drogo sina trupper tillbaka från alla mera blottställda punkter, måste äfven
hertigarne af Modena och Parma fly för friskaror. Af bekymmer för sina
förbindelser och härens förplägning ur ett till stor del upproriskt område hade Radetzky
klokt nog utrymt Lombardiet. Så lyckades det att i tid sätta fästningsfyrkanten
bakom Mincio i försvarsskick och att betrygga den som bas för kommande angrepp.
Men hvitrockarnes »flykt» kom naturligtvis de italienska patrioterna att svindla.
Friskaror från Ticino och Toskana, ja, till och med från Rom och Neapel voro
snart på platsen. Viktigare var regeringarnes hållning och bland dem framför allt
det närbelägna Piemonts, som patrioterna i Milano redan från början anropat om
hjälp. Nu slog afgörandets stund för Karl Albert. Med hänsyn till de i rörelsen
deltagande demokratisk-revoiutionära elementen kunde han icke dölja för sig själf det
betänkliga i ett ingripande.

Men hur skulle man blifva herre öfver de republikanska agitatorerna i sitt eget
land, om staten nu en gång från väster och öster inneslöts av republiker? De
moderate svarade genom Cavour: Det finnes för folk, regering och konung endast en
väg - krig utan dröjsmål. Den obeslutsamme men som soldat tappre konungen
döfvade sina rättsbetänkligheter, mobiliserade sin här, med fördubblande af dess
fredsstyrka, och lofvade Lombardiet sin broderliga hjälp för att »skapa Italien
genom sig själft». Den 26 mars kommo de första piemontesarne till Milano. Konungen
framryckte genast mot Mincio och skred sedan till angrepp på Mantua och Peschiera,
dock utan resultat. Likaså sökte friskaror och toskanska hjälptrupper förgäfves
att afskära Verona från förbindelse med Tyrolen och att afspärra vägen för den
från Isonzo kommande förstärkningen. Dessa italienska trupper hade sändts
Lombardiet till hjälp men antingen icke alls eller först senare ställts under konungens
af Piemont befäl. Neapolitanerna blefvo till och med återkallade (under midten
af maj) efter en reaktionär rörelse i Neapel. _Detta gällde äfven den neapolitanska
flottiljen i Adriatiska hafvet, mot hvilken Österrike påkallat Englands beskydd
för Triest och Istrien. Äfven påfven hade måst gifva efter för folkets påtryckning och
skickat trupperna med sin välsignelse åt norr. Men de skulle enligt hans önskan
ej öfverskrida Kyrkostatens gränser. Krigets allvarsamma verklighet sönderslet
omsider den slöja, bakom hvilken de af entusiasm förblindade italienska patrioterna
drömt sig en nationell italiensk påfve. Den katolska världskyrkans hufvudman var
väl ur stånd att hålla tillbaka många af sina undersåtar men kunde omöjligen
själf deltaga i kriget mot en vänskaplig makt och detta utan folkrättslig orsak.
Pius IX gjorde en gång för alla slut på all tvetydighet i sin hållning, då han
i sin kort efteråt offentliggjorda allokution till kardinalerna af den 29 april öppet
förklarade, att han ej hade någon tanke på krig mot Österrike. Tron på
påfvedö-mets nationella ledning i befrielsekriget hörde till de villfarelser, som måste
skingras, innan halfön kunde komma till full hälsa. För ögonblicket var
offentliggörandet af detta förhållande ödesdigert. Det uppmuntrade de hemliga absolutisterna i
Neapel, som för öfrigt med afund skulle se Piemonts möjliga utvidgning, och bragte
republikanismens frukt till mognad genom att rubba tron på regeringarne. Den
82-årige Radetzky förberedde oböjligt omslaget från Verona. Frågan var, om det
skulle vara möjligt att draga till sig de därtill behöfliga förstärkningarne från
hemlandet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:10:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/6/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free