Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. De gamla makternas sammanstörtande i Centraleuropa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GAMLA MAKTERNAS SAMMANSTÖRTANDE I CENTRALEUROPA. 211
Norr om Alperna hade katastrofen i Paris påskyndat utbrottet. Den radikala
stämningen i Tyskland lefde dessutom af litterära smulor ur franska
revolutionsskrifter. Dels af förbittring, dels af naiv beundran pockade dessa kretsar, till hvilka
i söder äfven hörde välmående handtverkare, på republik; i den sågo de blincft
troende fanatikerna ett universalmedel, som måste tillgripas, skulle det också sl^e
mot folkets vilja. De konstitutionel^ hade under de senaste årens småstrider lärt
sig att i de viljestarka radikalerna se värdefulla bundsförvanter.
De själfva voro i de flesta tyska land en utvald skara, rekryterad ur de
bildade klasserna. Bland sina andliga ledare räknade de icke få företrädare för det
lärda ståndet. Den konstitutionella liberalismen hade ännu icke kommit så långt,
att den växt ut till ett stort borgerligt parti med fullt medvetna syftemål. Den stora
mängden af liberala borgare lät sig lika lätt af fruktan för reaktion förledas till
svaghet mot radikalismen, som den af revolutionsskräck mången gång lät vinna
sig för maktöfvergrepp i den förmenta ordningens intresse. I Tyskland
uppmuntrades de i synnerhet i sydväst inflytelserika demagogerna genom förhoppningar om
fransmännens broderliga ingripande för allas frihet. Däraf och af en Polens
resning väntade de sig de bestående myndigheternas förlamande. Dessa förebråddes
däremot af liberalerna att i dynastisk kortsynthet hafva vårdslösat den nationella
försvarskraften. Endast den obestämda frihetshänförelsen hos gammal och ung
förklarar båda partiernas gemensamma uppträdande i rörelsens början. Redan i
februari hade folkförsamlingar i söder och sydväst, snart äfven i Mellan- och
Nordtyskland börjat fastställa nationens fordringar. Dessa nästan likalydande beslut
tillställdes de förbluffade regeringarne i stormande petitioner, som ej kunde missuppfattas
och som äfven tvungo dem den ena efter den andra att gifva med sig. I nästan
alla mellan- och småstater sågo sig den konstitutionella oppositionens ledare genom
rörelsen upphöjda på ministertaburetterna. Här är ej platsen att undersöka, i hvad
mån folkets fordringar varit en afspegling af franska idéer och föredömen. Man
kunde vara frestad att utan vidare antaga detta på grund af det allestädes
framställda krafvet på folk- eller borgarmilis med själfvalda officerare. För öfrigt gingo de
under marsdagarne framställda fordringarne i allmänhet ut på inkallande af ett
tyskt parlament, fastställande af full tryck-, förenings- och församlingsfrihet,
införande af jurydomstolar, lika beskattning m. m. Utom dessa reformer fordrade
industriarbetarne jämväl utjämnande af missförhållandet mellan arbete och kapital,
liksom garanti af arbete. Landtbefolkningen vände sig mot missbruket af jakträtten
och mot allt, som fanns kvar af feodala privilegier. Till följd af regeringarnes
vanmakt uppstod ett tillstånd, som man mera kvickt än träffande betecknat som en
gemytlig anarki. Nationella önskemål och väl motiverade agrariska anspråk
blandades mångenstädes med beväpnade proletärers samvetslöst upphetsade lidelser.
Faran för allsköns laglöshet hotade med folkets förråande och förbrytelser, därest
den nya friheten ej snart erhöll ett mera positivt innehåll än hvars och ens
för-godtfinnande.
Men hvarifrån skulle kraften därtill komma?
Förbundsdagen sökte förgäfves hålla sig vid makt genom att afskaffa alla
undantagslagar, antaga de med barnsligt hat förföljda svart-röd-gyllene färgerna,
adjungera förtroendemän för den allmänna meningen och gå in på att sammankalla ett
konstituerande parlament. Tro och fruktan felade i samma grad. Den redan före
midten af mars afgångna uppfordran af Österrike och Preussen till en konferens i
Dresden i afsikt att åstadkomma en utvidgning af förbundskompetensen kom för
sent. Nedifrån hade man emellertid i anslutning till sträfvanden, som gingo
tillbaka till slutet af 1847, lagt hand vid räddningsarbetet. Den 5 mars framställde
femtioen i Heidelberg församlade deputerade från de flesta tyska land krafvet på
ett fritt valdt folkparlament. Under uttryckligt tillbakavisande af enskilda
republikaners sträfvanden bestämdes, att folket skulle taga itu med verket i samförstånd
med regeringarne. Ett sjumannautskott erhöll bland annat uppdraget att ombesörja
sammankallandet af ett »förparlament» den 30 mars. Förslaget om ett tyskt
parlament måste till och med republikaner som Hecker bifalla, likaså syntes man med
säkerhet kunna påräkna medverkan af de sydtyska regeringarne, äfven den bayerska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
