Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. De gamla makternas sammanstörtande i Centraleuropa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
Redan den 28 februari hade deputeraden Heinrich von Gagern i den
Hessen-Darm-stadtska kammaren föreslagit att för den kritiska tiden öfverlåta förbundsmakten
åt en regering tillsammans med en konstitutionell nationalrepresentation i afseende
på utrikes angelägenheter, krigsväsen och folkbeväpning liksom lagstiftning och
beskattning. Gagern tänkte utan tvivel på Preussen. Hans tanke växte hastigt ut
till det från Nassau utgående försöket af de sydtyska kabinetten -
undantagandes det bayerska - och Sachsen att genom en kollektiv beskickning göra
propaganda för en tysk förbundsstat under Preussens ledning, i fall detta, enligt af
Wurttemberg gjordt förbehåll, införde en konstitution. Men ännu kunde man ej
räkna på något tillmötesgående i Berlin åt vare sig det ena eller andra hållet.
Konungen hade den 10 mars uttalat sig för att förklara i strängaste riksakt ej blott de
femtioen i Heidelberg utan äfven darmstadtarne och nassauerna, alltså Gagerns
meningskrets, och att tala »i bas» med den tyska revolutionen. Han menade härmed
att besätta de oroliga områdena med trupper från andra land, framför allt från
Österrike och Preussen. Polackarne skulle tsaren svara för.
Österrike såg sig dock - utan att uppgifva något af sina anspråk på Tyskland -
tvunget att endast tänka på sig själft. Olyckan för Donauriket låg icke endast däri,
att kejsaren var en nolla och medlemmarne af den för honom regerande
statskonferensen inbördes oense, utan ännu mera däri, att de ledande männen småningom
själfva förlorat tron på systemets hållbarhet och på samma gång saknade förmåga
att med insikt och kraft slå in på nya vägar. Metternich var sedan 1847 ej mer
emot vissa reformer men förmådde ej göra dem antagliga för ärkehertig Ludvig,
som hade ledningen af statskonferensen; å andra sidan började ärkehertiginnan
Sofia af bekymmer för sin till kronan bestämde son Frans Josef att, då vågorna gingo
högre, i hemlighet motarbeta den i yttervärldens ögon allrådande statskanslern.
Revolutionsstormarne funno Metternich, enligt hans eget uttalande, förlamad och
isolerad.
Vi sågo nyss, hurusom utlöparne af den revolutionära rörelsen i Italien sedan
årets begynnelse sprungit öfver till det lombardo-venezianska området, så att endast
ståndrätt framtvang lydnad. I Prag blef det oroligt. I Ungern började de
gammalkonservativa liksom det moderat konstitutionella partiet öfverflyglas af de
national-radikale, tack vare den blott i afslag starka regeringen. Den i Wiens Hofburg framför
allt och med allt fog fruktade nationalitetsfrågan afslöjade sina afsikter. Och
maktmedlen, i synnerhet de finansiella, ville ej förslå längre. Förgäfves hade Radetzky
länge yrkat på förstärkningar. Likaså uteblefvo de »fullmakter» för furst
Windischgrätz att trygga monarkien på denna sidan Alperna, som man en tid talade
om. I det tyska Österrike började den artificiellt vidmakthållna försumpningen att
vika redan fore revolutionen i Paris. Men då man afsiktligt hållit nere allt, som
ville fram, saknades klarhet och endräkt hos de olika kretsarne, och dessa kunde
sålunda ej tjena de regerande till stöd eller vägledning, äfven om de velat. Och
till oron för en statsbankrutt kom nu den inberättade upphetsningen i Ungern. Det
var ej glömdt, hurusom Kossuth på riksdagen 1847 hotat den adliga skattefrihetens
»tiggaraktiga privilegium» med obarmhärtig förintelse. Den 3 mars 1848 hade den
väldige agitatorn förklarat Ungerns framtid otrygg, så länge regeringssystemet i de
andra landsdelarne gick stick i staf mot alla konstitutionella principer, I stället
för Wiensystemet, ur hvars benkamrar en förpestad luft slog fram, skulle till
dynastiens räddning utverkas en förbrödring af Österrikes folk genom fri författning
och den kejserliga tronens omgifvande med konstitutionella inrättningar.
Den 11 mars hade en borgarförsamling i Prag beslutat en petition om närmare
sammanslutning af de böhmiska kronlanden (Böhmen, Mähren och österrikiska
Schlesien), hofveriets upphäfvande, borgarmilis m. m. Här liksom i Wien var man
orolig för kommunismen. I Wien hade de bildade kretsarne, studenter och
yrkes-idkare, i afvaktan på de nederösterrikiska ständernas sammanträde, särskildt
formulerat sina önskningar. Landtdagen själf, som sammanträdde den 13 mars, hade
varit nog måttfull att nöja sig med kraf på förenade utskott af provinsialständerna.
Men rörelsen, uppburen af författare, studenter, arbetare, gick landtdagen förbi; ett
svagt försök till militära tvångsåtgärder endast bidrog att utbreda rörelsen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
