Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Tunis och Egypten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
ännu beroende af makternas välvilja i och för utförandet af hvad som bestämts på
kongressen i Berlin, och därför vågade han icke motsätta sig västmakternas begäran.
Den 26 juni 1879 förklarade han Ismail afsatt. Denne gjorde intet motstånd
utan lemnade landet; hans son Tewfik Pascha, som var en svag och oerfaren man,
samtyckte utan vidare till makternas fordringar. På amorteringskassan anvisades nu
samtliga inkomster af järnvägar, post, telegraf och hamnafgifter i Alexandria; inga
utbetalningar ur denna kassa fingo göras utan samtycke af den franske och den engelske
uppsyningsmannen. Därtill inrättades en internationell likvidationskommission, i
hvilken sutto två engelsmän, två fransmän, en tysk, en österrikare och en italienare,
för att öfvervaka det successiva afbetalandet af de egyptiska skulderna. Reduktionen
af utgifterna blef nu genomförd; härens antal inskränktes betydligt, och en hel mängd
af officerarne afskedades eller sattes på half sold.
De främmande makternas ingripande i Egyptens inre förhållanden måste dock
till slut framkalla en reaktion af den inhemska befolkningen. De öfver sitt
afskedande uppbragta officerarne ställde sig i spetsen och utvecklade för soldaterna, att
främlingsväldet var en skam för egypterna, att det hotade deras religion och bragte
deras guld i utlandets fickor. Rörelsen fick snart en lämplig ledare i Arabi bej, en
ung, talför och ingalunda obegåfvad officer. Kalifen tvangs genom militära
demonstrationer framför hans palats i Kairo att afskeda de i upprorsmännens ögon
misshagliga ministrarne och slutligen till och rned att utnämna Arabi till krigsminister.
Man ville strängt inskränka Englands och Frankrikes inflytande till förvaltandet af
de förpantade inkomsterna. En notabelförsamling inkallades och utrustades med
parlamentariska rättigheter; under hänvisning till nödvändigheten af dess bifall
undandrogo sig ministrarne att efterkomma de europeiska makternas fordringar.
Frankrike och England inlade genast protester mot hvad som skett och lofvade att bistå
kediven, som suckade under Arabis och hans anhängares stränga regemente och
önskade att blifva dem kvitt. I maj 1882 lade sig en fransk och en engelsk flotta
utanför Alexandria.
Gladstone hade nog icke haft för afsikt att taga Egypten i besittning för Englands
räkning; en sådan politik skulle alldeles hafva stridt emot det liberala partiets
traditioner. Men han fann England redan inveckladt i den egyptiska frågan, och han
kunde icke draga sig fullständigt tillbaka utan att uppoffra viktiga intressen för
engelska finansmän eller Suezkanalens säkerhet. Han ville skrämma de upproriske för
att betrygga kedivens auktoritet och den allmänna ordningen. Att börja med
föreslog han för den skull hos de europeiska makterna, att Egypten skulle besättas med
turkiska trupper, eftersom sultanen ju var landets officiella öfverhufvud, men
Frankrike satte sig emot detta förslag Äfven frånsedt detta hinder skulle Gladstones uppslag
näppeligen hafva varit utförbart, emedan sultanen i hemlighet sympatiserade med de
upproriske och gifvit Arabi flere bevis på sin välvilja. Under sådana omständigheter
började Gladstone öfverväga, om det icke behöfdes gemensamt ingripande af
Frankrike och England för att återställa ordningen. Men äfven denna tanke rönte
motstånd i Frankrike. - Kostnaderna för expeditionen till Tunis, förestående nya
strider i Bortre Indien och på Madagaskar, hvilket Ferry äfvenledes sökt vinna för
Frankrike, allt detta gjorde flertalet inom franska kammaren obenäget mot hvarje
ytterligare uppoffring för transmarina företag. Ministären Freycinet vågade icke begära
de nödvändiga summorna af kammaren, hvars stämning den väl kände.
Medan Frankrike sålunda förhalade tiden och de båda makternas skepp lågo
overksamma utanför Alexandria, kom muhammedanernas hat mot européerna till
våldsamt utbrott inom staden. Huruvida Arabi och hans vänner haft händerna med
i detta spel, torde väl aldrig blifva utredt. Ett femtiotal européer mördades af
Alexandrias pöbel, och ett ännu större antal sårades. De europeiska makterna kunde
omöjligen lemna denna våldsgärning ostraffad, såvida de icke ville tillspillogifva allt
anseende i Egypten. Kediven anropade själf deras hjälp och flydde från Kairo till
kusten. Äfven Arabi skyndade till Alexandria och begynte att sätta staden i
försvarsskick emot det befarade angreppet af de främmande flottorna.
Vid underrättelsen om hvad som inträffat i Alexandria hade Gladstone ställt trupper i
beredskap och befallt amiralen lord Seymour att eventuellt framtvinga upprättelse genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
