- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden efter 1815 /
491

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Bismarcks afgång och följderna däraf.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BISMARCKS AFGÅNG OCH FÖLJDERNA DÄRAF.

491

tugisiska kusten, och Portugal måste i januari 1890 gifva efter. Det meddelade
stormakterna, att det funnit sig nödsakadt att skicka sin guvernör de af Storbritannien
framtvungna orderna. I Lissabon och Oporto kom det till betänkliga oroligheter,
och ministären störtades, men då ingen af de öfriga makterna visade sig villig att
medla, kunde icke heller de nya ministrarne låta det gå till konflikt med England.
Portugal ^återsjönk i sitt gamla vasallförhållande till England; det måste i ett
fördrag afstå från sina anspråk på de centralafrikanska områdena och lofva att ej utan
engelskt samtycke uppgifva några af sina områden i Sydafrika; i fråga om områdena
söder om Sambesi erhöll England direkt förköpsrätt. Hela det sydafrikanska
inlandet söder om Sambesi och det norr därom belägna så kallade Nyassalandet blefvo
nu införlifvade med det britiska riket och ställdes under Kapkoloniens guvernör
som öfverkommissa-

rie för Sydafrika.

I Västafrika
befästes Englands
exklusiva inflytande
vid nedre Niger, och
genom ett nytt
fördrag med Frankrike
sommaren 1890
bestämdes en
gräns-linie mellan de båda
landens
intressesfärer. I Östafrika
kommo till Sansibar och
Witu äfven engelska
eröfringar på
So-målikusten; ett
fördrag med Italien
fastställde Nilen som
gräns mellan
områdena för engelskt
och italienskt
inflytande och gaf ut-

tryckligen till känna
Englands afsikt att
åter taga i besittning
den af mahdin ännu
behärskade öfre
Nildalen. I detta syfte
företogs nu ett
fälttåg, som från
Sua-kin riktades mot de
närmast stående
af-delningarne af
der-vischerna under
Os-man Digma och
ledde till
engelsmännens eröfring af
Tokar. Dervischerna

Medalj öfver det rysk-franska närmandet.

Originalet i Kgl. myntkabinettet i Berlin. (Framsidan),

drogo sig tillbaka
ända till andra
sidan af Atbara, där
de anlade ett befäst
läger; den engelske
befälhafvaren
kände sig emellertid ej
nog stark att angripa denna befästning och framrycka till Omdurman.

Mindre positiva framgångar hade den engelska utvidgningspolitiken i Asien.
Redan genom den rysk-afganska gränsregleringen af år 1887 hade Ryssland
framskjutit sina gränser till omkring 100 km. från Herat, och genom utsträckandet af
sitt järnvägsnät till Centralasien stärkte det betydligt sin ställning därstädes.
England sökte likaledes betrygga sin indiska gräns genom anläggandet af en dubbel
järnvägslinie till Kandahar men förmådde icke hindra Rysslands framträngande i
Pamir-området, som i norr bildar gränslandet till Indien. Samtidigt begynte
Ryssland sitt väldiga företag att öppna och behärska norra och östra Asien genom
anläggandet af den sibiriska järnvägen. I maj 1891 togs det första spadtaget. I Bortre
Indien stötte engelsmännen vid öfre Mekong för första gången tillsammans med
fransmännen; de förre kommo från Birma, de senare från Annam. Områdena kring öfre
Mekong stodo till namnet under Siam, och därför sökte England förskaffa sig
herraväldet öfver dem genom ett fördrag med denna makt. Men när Frankrike gjorde
min att skrida till direkt anfall och lät sina krigsskepp intaga en hotande ställning
utanför Bangkok, gaf den följande engelska regeringen efter och afslöt med
fransmännen ett fördrag, genom hvilket vänstra stranden af Mekong öfverlemnades till
Frankrike (oktober 1893).

Hvad det Storbritanniska rikets inre utveckling angår, lyckades icke heller
ministären Salisbury lösa den irländska frågan. Sedan Gladstone en gång ingifvit
Irländarne hopp om full själfstyrelse, kunde de hvarken bringas till rö genom
skärpning af tvångslagarne eller genom de upprepade försöken att göra det lättare för de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:10:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/6/0527.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free