Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. De europeiska staternas inre utveckling under de senaste årtiondena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
armé och flotta i stridsdugligt skick och i den begynnande världspolitiska eran
vinna transmarina besittningar äfven åt Italien.
Men följden af den dyrbara utrikespolitiken blef, att statsbristen tilltog. När
Crispi för den skull blef häftigt angripen och i sitt försvar med skarpa ord
kritiserade sina föregångares utrikespolitik, erhöll han ett misstroendevotum och måste
träda tillbaka (1891). Nu gjordes för första gången på femton år ett försök att
öfver-låta kabinettets bildande åt en medlem af högern, markis Rudini, likaledes en
sici-lian. För att försäkra sig om majoritet upptog denne äfven en af vänsterns ledare,
Nicotera, i sin ministär. Trots detta kunde hvarken han eller hans efterträdare
Giolitti länge bibehålla sig, och 1893 trädde Crispi ånyo i spetsen för regeringen.
Hans afsikt var att låta monarkiens demokratiska karaktär träda ännu starkare
fram genom senatens förändring till en församling af valda ombud samt införande
af arfvoden för de deputerade. Men som sin hufvuduppgift betraktade han allt fortfarande
socialismens bekämpande å ena sidan och klerikalismens å den andra. Medan han
till-ropade klerikalerna sitt Roma intangibile, sökte han genom undantagslagar, genom
partiellt upphäfvande af tryck- och församlingsfriheten och genom förbud mot alla
socialistiska arbetarföreningar sätta en bom mot socialismens vidare utbredning. Ehuru
valen 1895 gåfvo ministären en stark majoritet, måste Crispi dock kort därefter afgå
på grund af sin yttre politik. Försöket att göra Abessinien till Italiens vasall hade
slagit fel och slutat med det förkrossande nederlaget vid Adua. Då ministären
egenmäktigt och utan kamrarnes hörande utrustat denna expedition, betydde nederlaget
ministären Crispis fall (mars 1896). Crispi lefde till år 1901 utan att dock vidare
taga någon del i det politiska lifvet.
Rudini öfvertog ånyo regeringen, men i längden räckte hans krafter ej till
gentemot den växande klerikala och socialistiska agitationen; framför allt visade det
fruktansvärda upproret i Milano 1898, då 40,000 man måste uppbådas för att
återställa ordningen, huru nödvändigt det var att vidtaga genomgripande
försiktighetsåtgärder. För att sätta sådana i verket blef general Pelloux i juni 1898 utnämnd
till ministerpresident och utrustad med diktatorisk fullmakt för ett år. Han försökte
genomföra en beståndande laglig inskränkning i förenings- och tryckfriheten och
en skärpning i strafflagen mot rubbningar af den offentliga ordningen. Men yttersta
vänstern visste att genom en ursinnig obstruktion förhindra förslagens behandling i
vederbörlig ordning. När Pelloux lät sätta de afsedda åtgärderna i kraft genom
kunglig förordning, förklarade kassationsdomstolen dem ogiltiga. Efter nya
fruktlösa försök att blifva herre öfver obstruktionen i parlamentet trädde Pelloux
tillbaka i juni 1900, och en tillfällighetsministär bildades. Huru starka de
destruktiva tendenserna voro i Italien, visade sig omedelbart därefter, då den allmänt
omtyckte konung Umberto i Monza mördades af en anarkist (den 29 juli 1900).
Han efterträddes af sin son Viktor Emanuel III, hvilken dock lika litet som sin
fader kom att öfva något nämnvärdt inflytande på politiken. Sedan våren 1901 låg
regeringen åter i händerna på Zanardelli, som uppgaf försöket att endast med
våldsmakt bekämpa de radikala elementen. Han upphäfde mäldskatten, som framkallat
stor förbittring, och slog först in på den sociala lagstiftningens väg genom
inskränkning af kvinno- och barnarbetet.
Sammanhållning mellan alla partier, som höllo på Italiens oberoende, var så
mycket nödvändigare, som en ny fara vid denna började yppa sig. Påfven Leo XIII
dog den 20 juli 1903, och ehuru hans efterträdare Pius X fasthöll vid den gamla
fientliga hållningen gentemot det italienska konungariket, gaf han dock biskoparne
fullmakt att låta de troende deltaga i valen, om de funno så för godt. Till följd häraf
begynte en klerikal parlamentsgrupp uppstå äfven i Italien; den var visserligen högst
ringa i sin begynnelse men skulle säkerligen vinna betydligt i styrka, om de ortodoxa
elementen började taga lifligare del i valrörelsen, och kunde då komma att
framkalla betydande svårigheter i Italiens inre lif.
I ekonomiskt hänseende medförde de följande åren ett betydande välstånd i
Italien. Under ministären Giolitti återställdes jämvikten i statshushållningen och
begynte återinköpandet af järnvägarne; trots detta kunde ansenliga summor afsättas
för härens och flottans förstärkning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
