Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Slutbetraktelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa i hvarje organiseradt samfund verksamma aristokratiska krafter blefvo nu
dess nödvändigare och starkare, ju större den af dessa sammanhållna menigheten
var. Demokratien har det alltid förmånligast i en småstat, medan storstaten
frambringar och behöfver aristokrater. Därför hade dessa krafter vunnit betydligt i
styrka genom uppkomsten af världsriken och genom deras strid om makten under
de senaste årtiondena, och de skulle sannolikt vinna dess mer i inflytande, ju mer
denna strid skärptes och ju oumbärligare därför ledande krafter blefvo för de
deltagande folkmassorna.
Ty det var alls icke att tänka, att dessa strider skulle upphöra inom öfverskådlig
tid. Visserligen var den tillgängliga jordytan tills vidare uppdelad, men en sådan
delning blifver aldrig definitiv. Säkerligen återstod ännu den stora uppgörelsen
mellan den hvita och den gula rasen om gränserna för deras områden, och ingen kunde
veta, om de ,för tillfället underkufvade muhammedanska folken i längden skulle
underkasta sig det europeiska herraväldet. Att Förenta staterna arbetade på att lösgöra alla
europeiska kolonier på amerikansk mark från beroende af moderlanden, att
Ryssland, så snart det hemtat krafter, åter skulle sträfva att utvidga sitt inflytande i
östra Asien och vid Bosporen, att Österrike-Ungern ville hafva ännu mer att säga på
Balkanhalfön, att Frankrike och Italien drömde om ökade besittningar inom och
utom Europa, att Tyskland åtrådde kolonier, som vore beboeliga för hvita och kunde
upptaga dess utvandrareström, och att slutligen England gärna skulle nedslå hvarje
makt, som på minsta sätt kunde synas hota dess sjöherravälde, allt detta var välbekanta
fäkta. Och hvem kunde redan nu afgöra, hvilka förändringar de nyaste stora
upp-tinningarne skulle medföra i folkens inbördes samfärdsel och i krigets teknik?
Problemet att åstadkomma styrbara luftskepp, som sysselsatt generationer, hade
genom tysken Zeppelin och andra funnit sin lösning, och redan voro Europas makter
i färd med att komplettera sina stridskrafter genom att bygga luftflottor. Så skulle
den skarpa strid för konkurrensen staterna emellan, som imperialismen representerar,
ej vidare begränsas till jord och vatten utan äfven utsträckas till ett element, som hittills
varit fridlyst och neutralt. Hvilka följder därur kunde framgå, var omöjligt att förutse;
endast ett syntes sannolikt: striderna mellan jordens folk skulle ej mildras därigenofn.
Litet syntes alltså resultatet hafva blifvit af den fredsrörelse, som framträdt under
de senaste årtiondena och som funnit sitt förnämsta uttryck i de båda
fredskongresserna i Haag 1899 och 1907. Visserligen lyckades det att fastare normera krigets
bruk till lands och sjöss och att fastslå ett skiljedomsförfarande för mindre betydande
tvister mellan stater, men redan afrustningsförslaget stupade. I alla konflikter, som
voro verkligt betydande och berörde maktförhållandena mellan folken och
stormakterna, måste krigets gud framgent som dittills blifva den enda skiljedomaren.
Frånsidan af en plakett öfver den
första fredskonferensen i Haag.
Originalet i Kungl, myntkabinettet i Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
