Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VI. De skandinaviska länderna och Finland under det senaste århundradet. (A. Rydfors)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SKANDINAVISKA LÄNDERNA OCH FINLAND UNDER DET SENASTE ÅRHUNDRADET. 585
genom sådana bestämmelser, som att ryske krigsministern skulle fastställa finländska
härens antal och ryska regeringen ega lagstifta om finländarnes värnplikt. Vidare
skulle militärbördorna pkas, genom att årskontingenterna af värnpliktige liksom
militärbudgeten ställdes i samma proportion till befolkningens antal som i kejsardömet;
hvad häraf ej behöfdes inom storfurstendömet, skulle komma den ryska arméen
till godo.
Sommaren 1898 - vid samma tid som panslavisten general Bobrikov utnämndes
till generalguvernör i Finland - utfärdades kallelse till ständerna att sammanträda
till urtima landtdag (i januari 1899) för att behandla d et ifråga varande
värnpliktsförslaget. Det säger sig själft, att landtdagen ej kunde godkänna detsamma, och
motståndet blef så mycket starkare, som vederbörandes mening tycktes vara, att
landtdagen ej skulle hafva att besluta utan endast att yttra sig om lagförslaget. Detta
blef också tydligt för all världen, då kejsaren (15 februari 1899) utfärdade det så
kallade februarimanifestet med tillhörande grundstadganden angående ordningen för
stiftandet af gemensamma rikslagar. Den i Alexander Illrs sista tid uppdykande
tanken på en rysk-finländsk rikslagstiftning upptogs här på ett sätt, som var afsedt att
bryta Finlands autonomi och nedsätta landtdagen till en blott rådgifvande församling.
Sådana finländska frågor, som äfven angingo Ryssland - och hvilka de voro,
skulle tsaren i hvarje fall ega afgöra - skulle nämligen undandragas landtdagens
lagstiftningsrätt för att i stället handläggas af de ryska ministrarne och ryska
riksrådet.
Manifestet var en statskupp så god som någon, och bestörtningen blef allmän.
Närmast berodde sakens gång af senaten. Denna började dock redan nu vackla i sitt
motstånd, och promulgationen drefs - ehuru med nöd - igenom. Annorlunda
gick det ute i bygderna. Här var stämningen så afgjord, att det inom ett par
veckor samlades öfver en half million underskrifter på en protestskrifvelse, som
skulle frambäras till tsaren af en inom olika kommuner utsedd deputation på
femhundra man. Men deputationen blef ej mottagen, och samma öde vederfors sedan en
deputation af utländska lärde, som begifvit sig till Petersburg för att frambära
en likasyftande adress med ett tusental berömda namn ur den utländska
kulturvärlden.
Hvad landtdagen angår, hade den enhälligt förklarat februarimanifestet olagligt
och följaktligen äfven afvisat värnpliktsförslaget. Till följd af detta motstånd lades
sistnämnda förslag för tillfället å sido, men under påverkan af Bobrikov och ryske
krigsministern Kuropatkin förmåddes kejsaren att 1901 utfärda en i samma anda
gående lag, som afskaffade Finlands nationella armé och i stället införde en efter
ryskt mönster ordnad värnplikt.
Innan det kom därhän, hade Bobrikov gjort sitt bästa att nedbryta
oppositionen ömsom genom att förespegla den egendomslösa befolkningen guld och gröna
skogar, ömsom genom att skärpa censuren och införa ett demoraliserande
spioneri-och angifvaresystem. I detta sitt arbete hade han numera en hänsynslös
medhjälpare i februarimanifestets förmodade författare ryssen von Plehve, som blifvit
utnämnd till ministerstatssekreterare för Finland. Att sådana den blinda förryskningens
målsmän nu ehsamma hade kejsarens öra, visade sig äfven genom flere olagliga
påbud, däribland en förordning om ryskans införande vid vissa finländska ämbetsverk.
Då denna förordning skulle promulgeras, afgingo återigen flere finländska senatorer,
så att senaten till sist bestod af idel beredvilliga redskap för Bobrikovs
russifice-ringsarbete. De flesta senatorerna hörde numera till det gammalfennomanska
partiet eller suometarianerna, såsom de benämndes efter partiorganet Uusi Suometar,
och detta parti hade på tillstyrkan af sin ledare, förre senatorn Yrjö-Koskinen, år
1900 dragit sig ur striden för landets själfständighet i hopp att genom undfallenhet
för de ryska makthafvande bäst gagna Finlands sak och på samma gång vinna
dessas understöd i striden mot den gemensamma fienden svekomanerna.
Under sådana förhållanden behöfde den nya värnpliktslagen ej vidare befara
något mötstånd från den finländska senatens sida, och den ringa minoritet af fyra
senatorer, som var emot promulgationen, blef kort efteråt utplånad genom vederbörandes
afskedande. Men annorlunda blef det, då lagen skulle omsättas i handling. Då fin-
Vårldshistoria VI. 74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
