Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VI. De skandinaviska länderna och Finland under det senaste århundradet. (A. Rydfors)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586 A. RYDFORS, DE SKANDINAVISKA LÄNDERNA OCH FINLAND.
ländarne sågo sin konstitution trampas under fötterna och de nationella
truppkårerna upplösas för att lemna rum för rysk militär i stigande mängd, uppväxte en
förbittring, som tog sig uttryck i ett ihärdigt passivt motstånd både af kommunala
myndigheter, statsämbetsmän och uppbådade värnpliktige. Emellertid var man på
ryskt håll den gången besluten att drifva sin vilja igenom, och den energiska
generalguvernören kunde vid detta arbete påräkna ett trofast stöd å ena sidan af den
suometarianska senaten, å den andra af von Plehve, som nu med bibehållande af
sin plats som finländsk ministerstatssekreterare blifvit upphöjd till rysk inrikesminister.
Och ej nog med detta. I april 1903 erhöll Bobrikov diktatorisk makt öfver Finland
med rätt att ingripa i kommunernas själfstyrelse och åsidosatta de lagar, som
skyddade medborgarnes personliga frihet och egendom. Så utrustad kunde han
los-släppa alla despotismens och rättslöshetens onda andar öfver det halsstarriga folket.
Församlings-, press- och undervisningsfriheten inskränktes. Författningstrogna
domare och ämbetsmän, som vägrade tillämpa den nya värnpliktslagen, blefvo
afske-dade i massa för att ersättas med suometarianer eller ryssar. För att bryta
motståndet tillgrepos sådana medel som bestickning, spioneri - till och med inom skolorna
– breföppningar, massangifvelser, husvisitationer och olaga häktningar, och
motståndets ledare drabbades af deportation eller utvisning. Polisen fylldes med
slödder, som blef till mera fara än trygghet för lif och frihet, och finländska statsmedel
bortödslades på underhåll af ryska gendarmer och trupper i Finland. För att
möjliggöra sådana ingrepp mot den lagliga samhällsordningen hade på administrativ väg
en rad förordningar utfärdats, som ändrade grundlag eller allmän lag och därför ej
kunde vinna laglig giltighet utan landtdagens medverkan.
I juni 1904 mördades Bobrikov af finnen Eugen Schauman, och honom följdt
inom den närmaste tiden först von Plehve och sedan den servile finländske prokuratorn
Johnson. Den nye generalguvernören furst Obolenskij skilde sig dock endast i
handlingskraft ifrån Bobrikov, och i trontalet till landtdagen samma år förklarade tsaren
sig ämna bibehålla de öfverklagade »rikslagarne» och, intill dess motståndet mot de
ryska anordningarne upphörde, jämväl diktaturen. Den hemliga ryska polisen
(ochranan) var verksam äfven i Finland, och för att motivera diktaturens
bibehållande använde Obolenskij de ryska provokationsmetoderna till att framkalla
oroligheter, som sedan kunde inrapporteras såsom upproriska utbrott.
De ryska angreppen på Finlands rättsordning och nationella samhällslif hade
emellertid haft till följd en växande splittring mellan de ryssvänliga fennomanernat
som efter Yrjö-Koskinens död (1903) leddes af J. R. Danielsson och som trots sitt
begränsade antal förfogade öfver alla platserna i senaten, samt de författningstrogna
fennomanerna, som i alla nationella frågor sympatiserade med de af Leo Mechelin
ledda svekomanerna. Vid landstingsvalet 1904 förenade sig detta ungfennomanska
parti med det svekomanska till ett »konstitutionellt» parti, som vann afgjord
majoritet i alla stånden utom prästeståndet och som sedermera (31 dec. 1904) i
landtdagen genomdref en petition till kejsaren om återställandet af den lagliga ordningen
och det konstitutionella styrelsesättet. Ännu betydelsefullare för Finlands sak blefvo
ryssarnes motgångar i kriget mot Japan och den därefter frambrytande
frihetsrörelsen i Ryssland. Härunder gick det småningom upp för finländarne, att de i mycket
hade gemensamma intressen med de ryska revolutionärerna och därför äfven borde
söka förbindelse med dem, och äfven de finländska arbetarne, som naturligtvis med
lif och själ omfattade det socialistiska evangeliet, började röra på sig i förkänsla af
stundande goda konjunkturer för genomförandet af deras speciella önskemål. Under
sådana förhållanden såg tsaren sig föranlåten att i mars 1905 inställa
värnpliktsuppbåden; i ersättning fordrade han dock utbetalning af 10 millioner mark till
riksskattkammaren i Petersburg, men landtdagen beviljade detta belopp endast för
ett år.
När den stora generalstrejken utbröt i Ryssland (oktober 1905), ansågo äfven
finländarne tiden inne att genom allmän politisk strejk tvinga tsaren till eftergift.
Inom ett dygn afstannade hela samhällsmaskineriet, äfven offentliga myndigheter
strejkade, skolor och affärer stängdes. Nu var stunden inne för de konstitutionel^
att åter träda fram med sina fordringar, och denna gången gjorde guvernören inga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
