Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europeisk expansion i det förflutna och det närvarande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
598 K. LAMPRECHT, EUROPEISK EXPANSION.
det stora andliga omslaget, huru detta omslag verkat och vidare, i hvad mån
expansionens historia från det femtonde till det adertonde århundradet i den senaste tiden,
sedan en sex eller fem generationer tillbaka, efterföljts af ännu högre
expansionsformer.
Frågan, om den europeiska kulturkretsen utvidgat sig ända intill tiden för den
fullständiga öfvergången till penninghushållning, alltså ända intill fullbordandet af
dennas viktigaste utvecklingsstadier under loppet af det sjuttonde och adertonde
århundradet, besvaras alltid af enhvar, som tillhör denna krets, med ett jublande ja.
Ty rent af oerhörd var denna utvidgning redan före utgången af ifrågavarande tid
eller ungefär intill Cooks färder kring jorden, och det var just genom den, som
jorden först blef fullständigt afslöjad. Hvilken rikedom af historiska utsikter öppnar sig
ej alltifrån de första keltiska och germanska forntidsvandringarne utöfver den egentliga
medeltidens korståg och agrarkolonisation ända fram till Columbus’ stora bragd,
men framför allt därifrån vidare framåt; öfver det portugisiska kolonialväldets och
den spanska världsmaktens utveckling fram- till de stora maritima uppslagen i den
nederländska historien och till utbildandet af den koloniala rivaliteten mellan
England och Frankrike med den nästan ändlösa kampen mellan dessa båda folk!
En närmare framställning af dessa tilldragelsers gång är emellertid gifven på
andra ställen i detta verk; här är det endast fråga om de motiv, ur hvilka de
framgått. Vi skola då finna, att dessa motiv fortlefvat ännu senare och fortfara att verka
ända till den tid, som är, visserligen numera vid sidan af andra, nytillkomna och
genom dem i mångfaldiga hänseenden modifierade.
Det uppslag till mänsklig expansion, som torde hafva gjort sig tidigast gällande
och som i hvarje fall gör det mest elementära intrycket, är utvidgningen af
näringsområdet. Åtminstone är det otvifvelaktigt, att detta motiv varit det tidigaste inom
området för den europeiska expansionen, i synnerhet för teutonernas utbredning.
Omedelbart, i direkta källor, talas om germanernas eviga brist på jord före och efter
den kristna erans, begynnelse. På det hela taget tillhörde denna brist ännu en
no-madisk kultur. Visserligen sökte man äfven efter nya landsträckor för jordbruk,
men framför allt var det fråga om betesmarker för den talrika boskapen, och äfven
där man sökte agrarutvidgning, voro föreställningarne påverkade af nomadiska
åskådningar och därför ytterst extensiva. Det var därför ett önskemål för hvarje germanskt
folk att ej blott få nytt land utan så vidsträckt expansionsutrymme som möjligt,
quatn latissimos fines. Och dessa vidsträckta områden, som i synnerhet voro af
nöden under mycket fruktsamma afvelsår för boskapen eller tider af stark tillökning i
folkmängden, söktes icke ensamt i grannskapet, i anslutning till redan förvärfvade
landsträckor. Stammarne hade ännu icke något hem i ordets nuvarande betydelse;
med lätt fot, ofta nog äfven med lätt hjärta bröto de upp från den jord de kanske
nyss förut beträdt. Deras samhällsordning var ännu icke på något vis sammanväxt
med någon viss nejd, den var snarare en rent personlig, en under europeiska
lefnadsvilkor öfverallt transportabel författning. Och så var expansionen för dem ej en
landutvidgning kring en viss medelpunkt utan en expansion quand méme, med
möjlighet i vissa fall till och med för hela stammen att förflytta sig till andra land,
klimat och bredder. Just dessa egenskaper och åskådningar voro de grundläggande
förutsättningarne för de teutonska vandringarne, och ur denna bakgrund framväxte
den teutonska urtidens högsta ideal, den ut i världen dragande krigarens, kämpens
ideal.
Det är själfklart, att detta andliga och ekonomisk-praktiska tillstånd ej vidare
kunde fortfara, så snart åkerbruket blifvit bestämmande för folkets sysselsättningar
och seder, så snart man blifvit fullt bofast. Nu blefvo utflyttningskolonier långt
bort från hembygden i främmande land, om möjligt rent af ibland främmande folk,
ett undantag; öfver hufvud förenade sig hela massor på en gång nu endast sällan
till vandring, såsom under tider af lokal hungersnöd, som man undflydde, emedan
man ännu ej hade någon möjlighet att bekämpa den genom sädestillförsel, eller
under inverkan af stora religiösa idéer. Det afgjordt vanligaste blef nu, att individer
eller små följen gåfvo sig af, och för dem blef det icke så mycket fråga om att
utvandra som att vandra bort. Centrum för bosättningen förblef alltså oförändradt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
