Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
landen, och visserligen »lemnar operans grundstomme alldeles
oberörd». Att han stundom »kastade sig i armarne på hvilken
textmakare som helst», kunde han väl svårligen hjelpa, då
han icke fann någon bättre och dock af verkligt — både
konstnärligt och ekonomiskt — behof måste komponera operor.
Emellertid var hans val af textförfattare, vid de tillfällen då
han hade friare händer, ju icke så rasande tokigt: hela verl-
den — utom möjligtvis Richard Wagner — vet, att Don
Juan och Figaros bröllop höra till de yppersta operatexter
som gifvas.
På tal om den nyare tiden blir Wagner åter igen mera
intressant och äfven mera hemmastadd, då det nemligen gäller
att bedöma de tonsättare, som han sjelf i sin kompositions-
verksamhet antingen utgått ifrån (Weber) eller vändt sig
emot (Rossini, Meyerbeer). Den hänförda värme hvarmed
han yttrar sig om den förre, är ej mindre anslående än den
blodiga satir hvarmed ban ’gisslar de senares svagheter, Ros-
sinis klingklang så väl som Mejferbeers frivola effektsökeri.
Rigtig är äfven sammanställningen af det Rossiniska melodi-
ruset med den Metternichska reaktionen och den Heliga alli-
ansen så till vida, som detta rus utgör det från estetisk sida
må hända trognaste uttrycket för den stämning som bemäg-
tigade sig Europa under reaktionsperioden 1815—30, då mensk-
ligheten, trött af revolutionen och imperialismen, villigt lät
sig af svanen från Pesaro sjungas till sömns — för att åter
vakna till en ny revolution. Men då Wagner i sin förka-
stelsedom öfver en Semiramide eller Gazza ladra äfven inbe-
griper en Wilhelm Tell, och då han i sitt hat ej mindre mot
juden än musikern Meyerbeer blir alldeles blind för dennes
både snille och förtjenster, då kan man ej längre biträda
hans åsigter, utan måste i dem igenfinna samma tendensiösa
halsstarrighet som karakteriserar allt hans görande och lå-
tande öfver hufvud. s
Jag lemnar nu tills vidare Wagners tolkning af opera-
historien, endast anmärkande, att hans förebråelger – så långt
de äro befogade — endast träffa den stora, seriösa operan,
men icke den komiska. Den förras absoluta konstvärde kan
blifva och har ofta blifvit satt i fråga, icke så den senares.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
