Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
denna upptäckt af meningsfrändskap med en berömd auktori-
tet snarare blifvit stärkt än försvagad. I sjelfva verket lig-
ger denna tanke nära till hands för hvar och en, som, oför-
blindad af partilidelse, vill låta Wagners resultat gälla för
hvarken mer eller mindre än de äro. Det är ofvanför visadt
att Wagners musikdramer äro, ehuru under annan form, i
grunden lika lyriska som hans föregångares, och att han i
uppfattning och behandling af det tragiska icke åstadkommit
något förut okändt, något principielt dramatiskt framsteg.
Detsamma kan, äfven om vi inbegripa den komiska operan,
från en annan synpunkt visas. Dramats båda hufvudelement
äro intrig och karaktersteckning: i ingendera delen har Wag-
ner åstadkommit någonting som vore öfverlägset t. ex. Figaros
bröllop. Särskildt i karaktersskildringen är han, liksom Gluck
och andra teoretiskt anlagda naturer, en smula abstrakt och
uppnår för ingen del den fullblodiga, lifskraftiga penselföringen
hos en Mozart eller ens Weber. Hvad han deremot väsentligen
riktat är, icke det musikaliska dramats idé och grundelement,
men väl sjelfva det ohämmade sceniska förloppet, handlingens
flytande teknik, genom att indela texten efter scener i st. f.
musiknummer, genom att utsmälta de musikaliska formernas
allt för stela gränslinier, genom att bortskaffa omotiverade
omsägningar, yttre, till saken ej hörande prydnader samt öfver
hufvud allt detta poserande, konserterande och tablåartade i
operan, hvilket var ett arf från pseudoklassiken och som Gluck,
ett barn af sin tid, endast i högst ofullkomlig mån visste af-
lägsna. Att allt detta går för sig utan att bryta sönder for-
men, utdöma de melodiskt afrundade modelleringarna och upp-
lösa allt i recitativisk deklamation, har Wagner visat i många
delar af sina både tidigare och senare operor, och efter honom
har den mera melodiskt begåfvade Verdi på ett glänsande
sätt visat detsamma i Aida. Detta, jemte ett måttligt bruk
af ledmotiv, är således en verklig behållning af Wagners
sträfvanden, hvilken redan kan sägas ha ingätt i den normala
operakompositionstekniken. Äfven åtskilliga idéer i fråga om
den yttre apparaten, såsom orkesterns sänkning, fullständigare
scenisk illusion o. s. v., hafva mer eller mindre vunnit efter-
följd. Slutligen är redan det en betydlig vinst, att Wagners
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
