Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gossen för mig. Och band jag bilden kring min gosses hals
brände den honom som glödande eld. Så fick den blifva ho»
den rätte arfvingen, och de, som sågo bilden, höllo den för att
vara ett skydd mot trollen», svarade då Mettas röst flämtande.
»Jag kunde ej motstå den ondes frestelse att låta mitt
namnlösa, föraktade barn komma till makt och ära. Af kärlek till
min son har jag syndat, och syndalönen har blifTit först hans
leda och hat till amman och i dag slag af hans hand samt
hans förbannelse. Nu har jag tömt en bägare giftblandadt vin,
men kan ej dö förrän allt år bekändt.»
Likt två unga träd, grodda fast i jorden med
sammanflätade grenar, stödde de två, som trott sig vara bror och
syster, hvarandra utan ett ord, utan en suck; det var, som om
blodet stannat i deras ådror, när de vidare lyssnade till Metta»
rop och böner, att Hans måtte skänka henne förlåtelse för den
hårda lott, hvartill hennes svek dömt honom.
»För min hårda och ringa lott förlåter jag dig», talade så
ynglingen, »men för det du beröfvat mig min moders famn och
kommit mig att i min kärlek till min syster begå tankesynd,
då jag älskade henne med mer än broderlig älskog, därför får
du själf svara i himlens trånga port. Genom mig skall dock
ej din son, som varit min ende vän, lida förfång. Han är vuxen
till ett fagert träd, fullt af blomster; jag är krokig och lutad
mot jorden, och vid jorden vill jag blifva, tills Gud kallar mig
till sig vid mitt rätta namn. Vollmar skall lefva och dö i den
tro, att han är den rätte arfvingen.»
Nu kom lif i den bedöfvade Vollmar; han ville rycka
sig lös från Valborg och tillkännagifva, att han hört allt, men
då ljöd Mettas dödeskri så förfärligt, att flickan segnade ned till
golfvet för hans fot.
Hvad som senare denna natt talades emellan de tre unga
och borgfrun, är icke kändt, men ett par dagar därefter följde
de alla Mettas lik till grafven, och Hans Gräs blef ännu en
tid tr&dgårdsdräng på slottet.
Sonen, som bannat sin mor och slagit henne till markenT
ville ej längre under ett falskt namn tjäna sin konung, utan
tog afsked från både krigstjänst och hofämbete, hvilket allt han
tyekte sig vara ovärdig genom denna sin synd. Valborgs
kärlek kunde ej heller trösta honom, då de nu skulle liksom förut
gfilla för att vara syskon, på det att den sorgliga historien ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
