Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olaves slog armen kring hennes skuldror men följde henne
tyst, årage» af en oemotståndlig makt som gjorde honom så
underligt stark och trygg. Han öppnade själf stugdörren) gick
före henne tit i förstugan, inväntade henne på trappstenen och
lade åter armen kring henne, när de klefvo ned på gårdens
stenläggning.
I samma ögonblick syntes åter den hvita skepnaden vid
hundkojan, stannade, sjönk i hop och blef otydligare i
nattdimman, flög så upp med ett gällt hvinande skri, som besvarades
af hundens tjutande, i det en bländande ljusglans ett ögonblick
bredde sig från den formlöse gestalten, innan den tycktes flyga
ut genom grinden.
Det unga paret hade raglat tillbaka mot våggen.
Flickan sansade sig först och vred sig sakta ur hans famn,
men då hon ville tala, satte han handen för hennes läppar,
fattade henne varsamt i armen och ledde henne in i stugan.
Anders rörde sig ej; han välsignade blott i tysthet sitt eget
förutseende att vaken invänta midnattstimmen, och han kände
aktning för de unga människomas vett att hvarken tala eller
tända ljus efter ett sådant möte.
Olaves satt ännu en stund hos Marja, tyst hållande hennes
skälfvande händer i sina, medan hon i en underlig behaglig
dvala lutade sitt hufvud mot hans skuldra, så den mjuke
hår-puffen rörde vid hans kind.
Med ett snurrande ljud beredde sig vägguret att slå den
nye dagens andra timme, Anders sträckte på sig och gäspade,
den ljuft mystiska stämningen bröts. Marja reste sig upp,
förlägen och förvirrad, Olaves stod ett ögonblick obeslutsam, vinkade
därpå åt Anders att komma med in i hans rum, och om några
ögonblick var hundens rasslande med sin kedja och tuppens
galande de enda ljud, som hördes i gården.
I daggryningen smög Anders sig sakta till
gafvelkamma-ren och tog sig en ordentlig morgonsömn; när han vaknade, låg
en tåt hvitgrå dimma Öfver nejden.
Marja kom in med kaffe på en bricka. »Inga båtar från
skärgården segla i dag,» sade hon, »och om de ån eå gjorde»
stannade jag här ändå, tills jag fått tala vid moster. Hit i
kammaren kommer hon, och skulle det än kosta mitt lif, ska
både hon och Olaves få fred.»
»Har du sagt honom din afsikt?» Anders kände sig så un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
