Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig tro på sitt husbondevälde, glad att slippa utöfva dess
plik-er, och. den gamle var rädd för den tid, han på nåd och onåd skulle
blifva öfverlemnad åt den allt mer och mer fåordiga svärdottern,
hvars ansikte plötsligt tycktes ha stelnat under en oändtligt bitter
tanke.
Baron Axel kringgick testamentets ordalydelse genom att
på sex år utarrendera sin jord åt patron Nockheim,
förbehållande sig blott trädgården och boningshuset Oda undvek
umgänget med Elin, och denna sökte ej heller upp sin barndomsvän.
Sedan den höstkväll, då de båda hustrurna inför
hvarandras ögon sönderrifvit förlåten till sina hjärtans allra heligaste
och visat, att där ej bodde annat än ett länge doldt tvifvel,
skydde de att mötas. De visste båda, att deras män stodo i de
två kapitalisternas sold, men ingen af dem hade uttalat denna
skändlighet, och så länge detta ej skett, hyste de — icke hopp,
ty hoppet innebär frö till nytt vårlif, utan en grå, dimmig,
formlös föreställning, att detta skamliga faktum på något sätt skulle
kunna kväfvas och nedmyllas så djupt, att de ej skulle hafva en
förnimmelse af dess tillvaro.
Oda ville förinta detta spöke genom att draga Axel in i
hufvudstadens mera mäktiga kretsar. Att bedraga roffåglarne
på deras byte föreföll henne såsom en eggande sport, och allt
hvad hon läst, sant och diktadt, om unga, vackra fruars
inflytande på de allmänna ärendena steg nu fram för henne, och
maktbegäret, buret af ett rusigt hat mot stöd, som visade sig
vara murkna, mot vågbrytare af kulissväf, räckte handen åt
den hittills kväfda njutningslustan.
Axel skulle fram, men blott genom henne, och hon skulle
leka med allt det, som männen kallade stort, heligt och
fosterländskt, ty det var ju endast — tomma talesätt.
Elins natur var djupare, men också hårdare, och hon hade
aldrig känt halheten på bonade tiljor, aldrig ruset af fester i
ljushaf, blomsterdoft och toner. Hon kände ej något begär att
härska, ty det var vämjeligt nog att veta sig under åratal ha
styltat upp en halmgubbe till en hjälte, och att härska öfver denne
man blef för henne det samma som att eparka honom ur vägen.
Nej, måtte han få stå där och skyldra likt en fåg elskrämma,
där han nu blifvit ställd! Hon skulle ej se åt det hållet; hon
hade sin väg, sitt mål: egendomens befrielse från ockrarnes
klor åt henne och hennes barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
