Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommo också hans sällskapstalanger utomordentligt väl till pass,
och han blev snart den egentliga förgrundsfiguren. Genast hans
första juvenalsång »Viva la compagnia» (för solo med kör) — vid
vars inövande av en händelse den kände sångpedagogen Isak Berg
hjälpte till — vann omedelbart bifall. I fortsättningen försåg
Wennerberg sällskapet med en hel rad körsånger. Dessas melodier
äro dock icke bevarade; blott en mycket kort och fragmentarisk
manuskriptlapp finnes, å vilken Wennerberg skisserat melodi till
juvenaleden.1 I juvenalsångerna förenades ungdomligt svärmisk
naturkänsla med naivt och omedelbart skämt. De anammades
med begärlighet, och S. Taube 2 konstaterar också, att det var
huvudsakligen för att få göra bekantskap med Wennerbergs nya
juvenalkompositioner och höra honom föredraga dem, som det
strömmade så många gäster till sällskapets sammankomster.
Juvenalernas musikaliska resurser blevo omsider alltmera kringskurna. Det gjorde — kvalitativt sett — mindre, att de äldre
»turkarna» snart nog lämnade kören; men under vartdera åren
1844 och 1845 drogo efter avslutade studier två av de bättre sångarna sin färde. Kören bestod innan dess av sex verkliga sångare,
och det återstod alltså blott tvenne. Dessa voro Gunnar Wennerberg och Otto Beronius, den förre barytonist, den senare begåvad med en röst, »för hvilken naturen tycktes hafva glömt sätta
någon gräns nedåt». 3 Det var således en mycket kraftig åderlåtning juvenalerna utsatts för, men för någon tid hade man turen
att i ersättning för den förlorade, mest framstående tenoren få en
ny tenor, Daniel Hwasser, vilken visserligen rent vokalt ej kom
upp till företrädaren men överträffade honom i musikalisk kultur.
För denna trio saknades i hög grad erforderlig repertoar, och
det var då Wennerberg komponerade sin trio-cykel De Tre (för
tenor, baryton och bas). I motsats till de tidigare juvenalsångerna
var De Tre mera dramatiskt än lyriskt anlagd. Det var en rad
humoristiskt-realistiska scener ur studentlivet, som här rullades
upp, och Wennerberg framhåller själv, att »de små musikalisktdramatiska föreställningarne, hvilka utan alla sceniska apparater
när som helst kunde gifvas, stämde synnerligen väl öfverens med
1 I S. Taubes ägo. Originalet till juvenalsången »Lahitt-laha» sände Wennerberg en gång till vännen Curry Treffenberg med ett brev den 10. juni 1868.
3 Inledningen till Gluntarne.
2 a. a. I, r 39.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
