Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
mottogos onådigt. »Konsertpubliken är sig lik öfverallt: talar förståndigt, handlar känsligt. Icke så de i tonkonsten skriftlärde, af
hvilka öfverallt finnas representanter eller åtminstone ’skuggor’.
När de få tag uti en modern kompositör, helst om han är italienare,
rota de sig med högvigtiga miner tillsammans omkring den lättsinnige uppkomlingen, liksom fordom phariseerna kring skökan.
Han är då att beklaga. Ty den kristliga inskriften på tempelgolfvet i deras själar: ’Den af eder, som är utan musikalisk synd,
skrifve första recensionen’, se de ej; och såge de den, så förklarade
de den genast för hebreiska. — - Jag tager ingalunda den moderna musikens parti mot den klassiska; utan mot dem, som tro sig
göra något godt med argumentationer af följande slag: detta
stycke är af Mozart, alltså herrligt; detta är af Donizetti, alltså
eländigt o. s. v.»
Den musikaliska utvecklingen i Leipzig vid denna tid präglades
till väsentlig del av den motsättning, som förefanns mellan anhängare av Mendelssohn å ena sidan och dem av Schumann å andra
sidan. Wennerberg råkade mitt in i de heta debatterna, och de
timmar han under sin leipzigvistelse tillbragte inom kretsen av
stridbara unga tonkonstnärer voro honom de angenämaste. Vi
veta icke, vilka musiker han träffade; sannolikt var det emellertid
Ludvig Norman, som införde Wennerberg i dessa kretsar. Norman hade då slutat konservatoriet i Leipzig och arbetade på egen
hand, och i förbigående sagt nämner Wennerberg, att det var
angenämt höra Norman omtalas av alla de unga tonkonstnärer
han träffade såsom den utmärktaste och förhoppningsfullaste, som
på länge utgått från konservatoriet.
För att återgå till striden mellan mendelssohnianer och schumannianer, så gör Wennerberg några rätt intresseväckande anmärkningar i samband med en kammarmusikkonsert i konservatoriet
den 1+, vid vilken han hörde en kvartett av Mendelssohn och
kvintett av Schumann. Disputationerna mellan de båda tonsättarnas resp. anhängare voro, framhålles i dagboken, alltid varma
och ofta underhållande. Det fanns visserligen ett moderat parti,
som ville göra rättvisa åt båda riktningarna. Men här som annorstädes, där en juste milieu vill förena kämpande ytterligheter, blev
detta en dimfigur, »ett olyckligt ’tertium inter duo contradictoria’,
som ingen vill höra på». Wennerberg medger, att han också med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
