Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prinsessan från det underjordiska slottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom jordtaket ned till henne. Detta gaf henne mod att
fortsätta sitt tunga arbete; men då ändtligen en stråle af
dagens ljus trängde ned till henne, såg hon att hennes
med-hjelpare var en stör ulf. Hon blef förfärad, men ulfven
be-teddde sig så vänligt, att prinsessan satte sig upp på hans
rygg, och så bar han henne tills de kommo i närheten af en
kolmila, der han satte henne ned.
Prinsessan gick fram till kolarens hydda och bad om en
bit mat; det fick hon, och då hon ätit sporde non kolarens
kvinna, om hon ej fick stanna hos henne; hon ville gerna
arbeta för sin föda. Men gumman såg på henne och sade:
”Mig tyckes dina händer vara allt för livita och fina för
arbetet i én kolares hydda, liksom ock din drägt passar bättre
i kungens gård än här. Derför vill jag råda dig att gå dit,
ty der kunna de nog behöfva tärnor, för att sömma i silke
och guld till den unge konungen och hans hof.”
Prinsessan sporde efter konungens namn, och då hon
hörde det, förstod hon att hennes fader var fallen i kriget
och att hennes trolofvade nu egde hans rike. Hon gaf sig
dock ej till känna, ty hennes sinne var tungt af allt hvad
hon lidit, men hon frågade dock, om den unge konungen ej
hade någon drottning. Kolarens hustru sade, att han ännu
sörjde sin förlorade brud, kung Valdemars dotter, och derför
ej tagit sig ett gemål hur mycket hans män än bedt honom
göra detta. Prinsessan bad dock att få dröja någon tid i
hyddan, för att hvila sig, och dertill samtyckte både kolaren
och hans hustru.
Då hände det sig en dag, när konungen var på jagt i
skogen,’att han kom att förfölja en varg, som slutligen
försvann mellan några buskar. Konungen skyndade fram och
upptäckte snart öppningen på iordtaket öfver det
underjordiska slottet. Han sammankallade sitt jagtfölje, och snart
gräfdes der bort så mycket af jordtaket, att konungen med
sina män kunde stiga ned. Med undran och häpnad
betraktade hofmännen prakten i denna underjordiska boning, hvari
ej fattades något annat än lifsmedel och dagsljus, för att göra
den till en behaglig vistelseort för en hög person. Men
konungen stod tyst och begrundande framför den konstrika
silkesväfven och den blodiga näsduken; han läste de skrifna
orden, att ingen, utom den som satt upp väfven, skulle kunna
väfva den färdig, och endast den, som blodat ned näsduken,
skulle kunna tvätta den ren. Han tog näsduken och lät föra
väfstolen med den konstrika silkesväfven till sitt slott och
lätt derpå kungöra öfver hela sitt land, att den, som kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
