Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karna hade femtio kattor. — Vår Herre hade inte gett
henne några barn, Han, som nog visste, hur hon skulle
uppfostrat dem! Men sina hönskreatur, som hon
ärligen bekommit, ville hon ha i fred efter lag och
författning — och hon var för gammal att ta emot stryk
alnvis!
Männen blevo lite generade över käringarnas bråk,
och skomakaren sa med en viss kläm att för hans
del var där inga hinder för en rättmätig uppgörelse.
Men ett ville han säga: det stulna lädret och potatisen
och krusbären skulle skräddarens hustru allt vara så
hederlig och ta i sig igen, annars skulle hon in på
fästning — det skulle han visa!
Och skräddaren mente, att i själva verket gav han
katten hundingen, men han ville ha utslag på att en,
som betalte krono- och kommunalskatt och prästaskatt
och hade en aktie — till hälften — i den nya banan,
inte behövde slita spannrem.
Så uppsköts målet på några timmar för att
parterna måtte få tid och rådrum att samsas.
Manfolket fick Lans snart ihop vid en toddy. Och de
blevo varma, snälla och glada, veka rentav — till
slut kysstes de och kallade sig själva för Fäkvistar.
Nu skulle de bli vänner för tid och evighet. Katten
skulle döden dö — en kvarnsten skulle bindas vid hans
hals. Skomakaren skulle ge skräddaren en ny aln »efter
det nya systemet», och skräddaren sin vederpart en ny
tupp — om han också måste medge, att en sådan där
en fin »tockekinare» eller »kinatocke» kunde han inte
skaffa honom.
Så långt var det nog bra. Och på det togo de sig
en ny tuting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
