Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En tid efter säger Olova till gubben en dag:
— Andreas är allt en duktig karl. Och bra ser han ut.
— Lasarus! sa gubben och flinade otäckt.
Se, han slet inte någonting mer än nödvändigt var.
Varken kläderna eller snacketyget. Bara hatten, förstås!
— Den som ratar sockerduk, får hålla till godo
med blågarn, sa Olova bittert. Här är ingen annan
som bara så mycket som ser på mig.
— Jag ser på dig! smilade gubben.
— Kommer han och friar, så tar jag honom! sa
Olova.
— Jag tar käppen!
—- Ni kan dö, ni också, engång, far!
— Far var nittitvå och farfar nittifem.
Då började Olova att lipa. Gubben var inte mer
än sjuttiåtta. »Det är långt till öster!» sa käringen
tittade i väster.
En dag bjöd hon gubben pä nykokt ål. Det var
det bästa han visste och alltid föråt han sig på det.
Han tålte’t inte, men han kunde inte sluta opp så länge
där fanns en bit i fatet. Dagen efter var han siuk och
måste koja sig. Olova smög sig till fönstret och kikade
efter Andreas. Men han visste inte sin lycka och hon
kikade förgäves.
På kvällen fick hon däremot syn pä Pernilla, gav
henne en vink, fick henne in köksvägen, bad henne
vara tyst som en mur, och så lade de råd. Gubben
låg och svettades, fast han ingenting visste. Hundrackan
hade fått en skvätt brännvin i mjölken och sov som
en stock.
Och Andreas gick in köksvägen, han också, lite
senare på kvällen, och samma väg gick han ut på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
