Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lönen blev — tvåhundra kronor!! Paulus hade ju
själv sagt: »Fodrer köttet, dock icke till kättja!» Det
var jagu ändå styva pengar: tolvhundra daler! För en
församling, som hade blivit tvungen att bygga ett
alldeles nytt skolhus.
1 fem år hade han en av fattighuskäringarna att gä
bort i skolan och elda och städa åt honom. Det allra
värsta var med matlagningen: Sissa var inte så dum
i den vägen, men hon svalt i fattighuset. Och det man
äter ur grytan kommer aldrig på fatet, säger ett sant
ordspråk. Hon lade verkligen på hullet, men »mäster»
blev alltmera tunn och skranglig, och man tyckte
nästan att sidobenen skramlade på honom, när han
kutryggig och frusen traskade fram på bygatan.
»Mager man har också hjärta», heter det. Och en
dag kom »mäster» underfund med att han hade ett.
Aldrig hade han märkt det, förrän prästens nya
stuepiga kom till byn. Hon hette Ingrid och var från
Småland. Gott såg hon ut och glad var hon, trippade
som en ärla och sjöng som en lärka. Och ett ömt hjärta
hade hon både för folk och kreatur — kattorna voro
rent galna i henne.
När »mäster» kom till prästgården, gick hon gärna
in på expeditionen med en kopp kaffe till »mäster».
— H an ser så förskräckligt »kaffenödig» ut! sa hon
alltid till prästafrun.
Och det var också ett snällt kvinntimmer, så hon
blev vek om hjärtat. Då sökte alltid Ingrid ut de största
bullarna.
När »mäster» fann, att Ingrid stulit hans hjärtero,
gick han in och frågte sig om råd hos prästen. ,Det
var ju hans gamle välgörare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
