Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ni kan tro, att alla ögon voro vakna, när Mickel
på kvällen kom trabellerande bygatan fram. Stegen
voro betydligt ojämna, skräddaren sjöng, d. v. s. ibland
pep han som en råtta, stundom gnällde han som en
gris och emellanåt vrålade han som ett vilddjur i öknen
Sahara, som skomakaren sa, han som hade Berlins
naturlära. Både han och snickaren smögo sig efter
Mickel för att bevittna hans hemkomst, dolda bak
den stora pilen i aftonstunden.
Arg var Pernilla redan på förhand, för det hon fått
vänta så länge, och den blick Mickel fick vid sitt
inträde, kom honom att flämta efter andan. Hon satte
bägge händerna i sidorna, trädde inpå honom med
blixtrande ögon och fnös utan att dock i ilskan kunna
få fram ett enda ord.
När hon så fick se den märkliga företeelse, som
Mickel under hickningar och stammanden ville utgiva
för en gås — för si han hade köpt den för en gås och
betalt den ärligen som en gås, som han uttryckte sig
— men som i själva verket bestod av ett kålhuvud
och en kosvans, blev hon alldeles ursinnig av raseri.
Den nya alnen strök redan vid första rappen, och då
grep hon till korumpan. Den höll bra längre,
åtminstone bra längre än Mickel, ty han damp som en torsk.
Efter den betan fick han heta korumpan. Och där
måtte vara någon sanning i det ordstävet, som säger,
att det enda, som blir allt längre, ju mer det växer
neråt, det är korumpan. Gamle Mickel blev allt
gängligare och mer kutryggig, och hans anseende sjönk
också alltmera.
Folk skojade ju med Mickel och påstodo, att han
haft otur med gasen, efter det han betalt den med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
