Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
miste han vara. Gud och den onde stredo här; ville han hålla med sin Gud,
trådde han på konungens sida, men ville han hellre hålla med den onde, så
finge han med konungen att fakta: ett tredje gåfves icke. Andtligen vore det
tid, att kurfursten bemannade sig och upphörde att vara endast en kejserliga
ståthållare i sitt land; den, som gör sig till ett får, blir uppäten af vargar,
firad skulle ej — utbrast Gustaf Adolf, full af missmod — hvad skulle ej de båda
kurfurstarne af Brandenburg och Sachsen kunna uträtta! Gud gifve, att det
funnes en Moritz af Sachsen!» — Han var det sjelf; han hade lyckligtvis icke
dessa tyska kurfurstars »inclination zu mittehvege».
Två vigtiga nyheter, som konungen mottog i Stettin under loppet af
augusti månad, bragte snart klarhet i den politiska ställningen och gåfvo lif åt
krigsrörelserna. Den första kom från Regensburg: Wallenstein, Tysklands
diktator, var störtad och den kejserliga hären förminskad till hälften af hvad
den varit förut. Yerlden upplefde det förundransvärda skådespelet, att i samma
ögonblick kriget begynte afväpnade kejsaren sin här och afskedade den
general, som utgjort hufvudstödet för hans makt.
Ungefär i samma dagar, som Gustaf Adolf landat i Tyskland, hade
Ferdinand II lemnat Wien för att hålla kurfurstemöte i Regensburg. Tysklands
uppmärksamhet hade sedan varit delad mellan de fredliga förhandlingarna
rid Donau och det krigiska uppträdandet vid Östersjön; mångenstädes och
framför allt i sjelfva Regensburg hade de förra undanskymt den verkliga
betydelsen af det senare. De katolska kurfurstarne, som alla fyra personligen
infunnit sig, visade här ett lika afgjordt motstånd mot den kejserliga politiken
som de båda protestantiska, hvilka sjelfva uteblifvit och blott sändt sina
gesandter. Deras klagomål öfver Wallensteins och hans härs tyranni voro ej
mindre bittra än protestanternes; den kejserlige generalen i Memmingen syntes
dem farligare än Gustaf Adolf i Stettin, och de dolde ej, att han och hans här i
deras ögon inneburo hotelsen om ett enväldigt kejsardöme, grundadt på
militärdespotism; till och med valet af Ferdinands son, sedermera kejsar Ferdinand
III, till tronföljare, hvilket för kejsarpolitiken varit ett af mötets
hufvud-syften, afvisades såsom ett steg till tronens ärftlighet och envälde. Som pris
för sitt bistånd i kampen mot Sverige och öfriga fiender stälde ligans furstar
Wallensteins afsättning och hans härs förminskning, och för kejsaren återstod
knapt något val. I Italien invecklad i en vidtutseende strid, hvari Frankrike
redan deltog såsom fiendens bundsförvandt, omedelbart hotad af denna makt
vid vestra gränsen och samtidigt i norr angripen af Gustaf Adolf, kunde han
ej på samma gång, äfven om han det velat, ha vågat en brytning äfven med det
katolska partiet i riket. Han uppoffrade Wallenstein; den 3 (13) augusti 1630
undertecknades diktatorns afsked. Hären förminskades med 60 000 man; de
godtyckliga krigsgärderna instäldes för framtiden; domen öfver hertigarne af *
Mecklenburg hänvisades, såsom ett attentat mot furstames rätt, till ny
granskning. Med ett ord: Wallensteins afsättning innebar tillika en fullständig
återgång i hela den kejserliga politiken; Ferdinand II befann sig derefter i samma
ställning som vid krigets begynnelse, lika afhängig af ligan, som han varit då.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
