Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfversigt af Sveriges inre utveckling under dess storhetstid - Styrelse och förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen lefde upp igen under Karl XI:s danska krig, men med året 1677
försvinna ur vår historia. Att förbudet äfven afeåg de förut brukliga
utskotts-riksdagarna med fullmäktige ur de tre högre stånden, har man rätt att sluta;
det sista mötet af detta slag hölls i Göteborg 1658. Genom enväldet
hämmades för en tid utvecklingen af Sveriges representativa statsskick. Riksdagen
• fortfor att lefva, men utan sjelfständighet. Den sammankallades någon gång
af Karl XI för att bevilja skatter och i djupaste underdånighet bifalla
konungens alla förslag. Karl XII ansåg sig icke behöfva den, icke ens för
beviljandet af skatt. Af egen maktfullkomlighet utskref han gärder och
fördelade dem, sålunda begagnande sig af den på 1693 års riksdag åt Karl XI
gifna rättigheten »att under krig uppnegotiera medel utan ständernas hörande».
Karl XII dref, som vi sett, enväldet till dess spets och beseglade genom sin
död dess undergång. Reaktionen mot dess ytterligheter kallade äfven den
svenska riksdagen till ett nytt, kraftigare lif; det är ett ytterst vigtigt skede
af dess utveckling, som då begynner.
Af de fyra stånden var adeln utan all fråga det mäktigaste. Genom
Gustaf Adolfs och Kristinas nog långt drifna välvilja och genom gynsarama
yttre förhållanden uppkom och befästes ett stormansvälde, som, ju mer det
vann i kraft, blef desto mer hotande för hela vårt samfundslif.
Konungamakt och folkfrihet kommo i fara, och Sverige var nära att förvandlas till en
polsk adelsrepublik i strid med de historiska förutsättningarna för dess
samhällsutveckling. Från den faran räddade oss Karl XI. Frågar man, på
hvilken grund aristokratiens makt hvilade, när den var som störst, blir svaret:
på innehafvandet af landets jord samt företrädesrätten till statens embeten.
I adelns händer låg i midten af sextonhundratalet hela landets styrelse och
förvaltning och den innehade på lysande vilkor ungefär fem sjettedelar af
Sveriges jord allodialiter eller såsom förläning. Under sådana förhållanden
kan det ej förundra, att adeln fordrade att icke öfverröstas på riksdagarna,
eller att dess medlemmar kunde, såsom Johan Gyllenstjerna, anse sig ensamma
vara rikets »omedelbara» undersåtar. Men adelns makt vid denna tid var
egentligen högadelns och låg sålunda hos slägterna inom riddarhusets tvenne
främsta klasser. Derigenom föddes och underhöllos hos den talrika lägre adeln
en afund och en förbittring, som allt skarpare vände sig mot grefvarne och
friherrarne, hvilka beklädde de vigtigaste embetena, innehade de
vidsträcktaste förläningarna och åtnjöto de största privilegierna. Det var med hjelp af
en sådan splittring inom adeln, som Karl XI genomdref de vigtiga
förändringarna på 1680 års riksdag. De medförde, som vi veta, högadelns fall till
fromma för jemvigten mellan de olika samhällsklasserna.
I spetsen för ofrälsemännens motstånd mot adeln gick efter Gustaf Adolfs
död presteståndet, hvars medlemmar i allmänhet hade en bildning,
jem-bördig med adelns, och derjemte vana och förmåga att röra sig i det
offentliga. På riksdagarna ansågs erkebiskopen vara sjelfskrifven ordförande,
hvilket likväl icke alltid betydde, att den politiska ledningen låg uti hans band«
Hvad borgarståndet angår, växte under denna period dess inflytande. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
