Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blasius Dundie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inför Gud och dem, om hon vore fri eller icke för det som af
hennes man blifvit henne tillvitadt på rådstugan. Därvid
hade då Malin svarat: »Jag vill ej bekänna annat än rätta
sanningen», och medgaf, att hon hade »ställt sig något lättfärdigt»
emot sin man i sitt hushåll, men »själfva gärningen»
vore hon fri för.
Sedan hon ytterligare af kyrkoherden förmanats, »att hon
skulle erkänna sanningen och betänka, att den eviga plågan
och pinan och den eviga skammen vore ojämförligt mycket
större än en liten världslig skam», hade hon sagt, att hon i
köttslig måtto ej visste af någon annan man än Blasius.
Andra vittnen voro äfven inkallade; de förkunnade, att vid
den tid, då det stod som allra värst till med Malin, hade
modern sagt: »Nu ser jag, att du äst skyldig.» Malin hade då
svarat: »Om jag är skyldig eller vet af någon annan man
mera än Blasius, så gifve Gud, att det jag föder utaf mig
måtte vara likt ett djäfvulsbeläte och icke människors.»
Några dagar efter detta sista vittnesförhör kom Blasius
åter upp i rätten och begärde: »att honom måtte vederfaras
hvad Sveriges lag medgifver i den sorgliga saken emellan
honom och hans hustru. Antingen rätten vill eller kan värja
eller fälla henne, därmed skulle han gärna låta sig nöja.» Steg
så hans hustru fram och jämte henne sjutton ärliga
»dannekvinnor» från Stockholm.[1]
Tillfrågade af rätten, hvarför de
infunnit sig där, svarade de, att de kommit för att »värja»
hustru Malin för »det grofva tillmäle, som Blasius hade
tillvitat och tillmätt henne».
Malins moder anförde då, att endast tre timmar förrän
hennes dotter blef förlossad, tog hon ett glas »Bastant»
(bastart), som stod i fönstret, och med detsamma hade hon sagt:
Gud gifve, att jag må dricka min död uti detta glas, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
