- Project Runeberg -  Karl August Tavaststjerna. En lefnadsteckning /
64

(1900) [MARC] Author: Werner Söderhjelm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

genom besvikenhetens till den stilla resignationens stadium,
som ju vanligen är längre erfarenheters slutpunkt. Och i
«Ung-domsvishet», som gör intryck af att gömma det djupaste och
personligaste af de unga tankarna, ger han själfbedrägeriet,
som han i ro fatt drifva, skulden till all sin pessimism. Det
ligger kanske mindre sanning i själfva denna slutsats än i
skildringen af ynglingens föreställningar om världens uselhet,
om det tomrum som gapar bakom nöjena, om det öde som
skall träffa hans fantasis slott, hvilket han ser slaget i spillror
i samma stund det har rest sig. Huru som hälst, så värkar
denna själfbekännelse alt för bitter, äfven i bredd med den
öfriga skepticismen, hvars udd oftast brytes af genom en i
grunden godhjärtadt ironiskt eller en försonligt resignerad
vändning. Väl att, som skalden själf säger i «Väderil», han
af ilen blifvit «bragt tillbaka till sig själf», och väl att den
friska stämningen i detta stycke och i «Min vildros», den
lifsberusade i «Prinsessan i det sofvande slottet», den blida
i «Vid strandbrädden», förtaga minnet af de mörka skrymslen,
hans hjärta uppenbarat i dikten om ungdomsvisheten!—
Hvilken olik hand är det icke åter, som på väggen till sorgens
tempel ristar de stilrena stroferna om dess tysta andakt och
dess tröstlösa tomhet (»Skymning i templet»)! Denna dikt
värkar som ett lugnt andanteackord i virrvarret af alla de
olika harmonierna och disharmonierna, i dur och i moll,
hvilka göra det så svårt för läsaren att fa tag i en enhetlig
melodi — samma svårighet, som också i framtiden skall
förfölja honom, hvarje gång han söker att ur skaldens ord fånga
grundlinjerna i hans lefnadsfilosofi.

Med de jämförelsevis fa «Skärgårdsminnena» kommer
hafssången in i den finsk-svenska lyriken, om också här
enstaka dikter af Wecksell, Th. Lindh och O. M. Reuter
föregå.

Vi kunna glida öfver de två första styckena, hvilkas
stämning egentligen hör hemma i senare delen af
fragmenten; jag vill endast stanna ett ögonblick för att peka på
ett ställe, som visar hur rätt G. Lagus hade, när han talade
om seendets gåfva såsom Tavaststjernas förnämsta. Det är
slutet i dikten »Skärgårdsgästen». Sällan tycker jag mig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 14:05:46 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/wskat/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free