Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
låg han en stund, tungt dragande efter andan, och
sade till sist:
— För åtskilliga år sedan lefde på Island en
kunnig och god man, som hette Torkel Måne.
När han kände sig nära döden, lät han bära sig
ut i dagsljuset för att anbefalla sig i dens händer,
som skapat solen. Så vill också jag göra. Ty
mycket här i världen har jag forskat och tänkt
på, många gudar har jag hört omtalas och mycket
har jag sett, men någonting härligare än solen
aldrig. Dock tror jag icke, att solen är guden,
utan någonting därbakom, hvad, vet jag icke, men
jag anbefaller mig i dess skapares gunst, att han
måtte gifva mig hvad jag förtjänat. Och jag
önskade, att just du skulle bära mig ut i solen, ty
du har stått mig närmast af alla.
Och så dog An Skytte i det klara solskenet, /
som kärligt strödde sitt guld öfver hans tankedigra /
panna, hans silfverhvita hår och brustna ögon. —
Innan sägnartinget kom, ville Ragna lära
känna hvad den gud hon skattade högst, Loke,
hade att förkunna henne om släktens öde. Hon
skickade därför bud efter Jämtlands den tiden mest
frejdade sierska, Mjödis Gudmundsdotter iAflodal,»/
eller, såsom hon kallades af spefåglar, Mjödis
Kvällrida, och denna infann sig med första, lockad af
den vackra silfverring, som Ragna låtit åtfölja
budsändningen.
Mjödis mottogs med stor utmärkelse, ty hennes
makt var obegränsad och outgrundlig. Hon
erbjöds en förnämlig plats och erhöll den läckraste
välfägnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
