Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det hade snöat under ett par dygn; på morgonen hade snöfallet
upphört; stark frost isbelade det omätliga snötäcket. Under snön låg grufbyn
Tvåhundrafyrtio liksom försvunnen. Icke en rökpelare steg upp från taken.
Husen, där ingen eld brann, voro lika kalla som vägens stenar och kunde
icke smälta det tjocka snölagret på tegelpannorna. Det var nu endast ett
stenbrott af hvita hällar på den hvita slätten, en vision af en utdöd by, höljd i
sin svepning. Endast de passerande patrullerna hade längs vägarna lämnat
den smutsiga modden efter sitt trampande.
Hos Maheus hade den sista skyffeln kolstybb bränts upp dagen förut;
och det var icke att tänka på att gå och plocka på slaggberget i detta förfärliga
väder, då icke ens sparfvarna kunde hitta ett korn. Alzire låg för döden,
därför att hon envisats att med sina stackars händer gräfva i snön. Hustru
Maheu hade måste svepa in henne i ett gammalt trasigt täcke, medan hon
väntade på doktor Vanderhagen, hos hvilken hon redan hade varit två gånger
utan att kunna träffa honom; hans tjänarinna hade emellertid lofvat, att
doktorn skulle före kvällen komma till grufbyn, och modern stod nu vid fönstret
på utkik, medan det sjuka barnet, som hade velat komma ned i
undervåningen, satt på en stol och skälfde af köld, i den inbillningen, att det var bättre
där invid den kallnade spisen. Midt emot satt gubben Bonnemort, som
åter hade ondt i benen, och tycktes sofva. Hvarken Lénore eller Henri,
som för att tigga voro ute och drefvo på vägarna tillsammans med Jeanlin,
hade kommit hem. Härs och tvärs i det kala rummet gick Maheu med tunga
steg och slog för hvarje hvarf mot väggen med det slöa uttrycket hos ett djur,
som inte ser sin bur. Äfven fotogénen var slut, men återskimret af snön
därute var så hvitt, att det dunkelt lyste upp i rummet, fast det redan var
mörkt.
Man hörde ljudet af träskor, och hustru Levaque slog upp dörren som
en stormvind; alldeles utom sig skrek hon redan från tröskeln till hustru
Maheu:
»Det är således du, som har sagt, att jag tvingade min inackordering
att ge mig tjugu sous, när han låg hos mig!»
Den andra ryckte på axlarna.
»Du tråkar ut mig, jag har inte sagt någonting ... Hvem har för resten
sagt dig det?»
»Man har sagt mig, att du har sagt det, du behöfver inte veta hvem
... Du har också sagt, att du mycket väl hörde genom väggen, hvad vi gjorde,
och att smutsen lade sig i högar hos oss, därför att jag ständigt och jämt låg
hos karlen... Säg än en gång, att du inte har sagt det!»
Det var trätor hvarenda dag i följd af kvinnornas sladder. Särskildt
mellan de familjer, som bodde port vid port, hörde gräl och försoning till
ordningen för dagen. Men aldrig förr hade en så bitter elakhet som nu
drifvit dem i lufven på hvarandra. Sedan strejken bröt ut, gjorde hungern
grollet bittrare, man kände ett behof att ge hvarandra afbasningar: en
förklaring mellan ett par skvallersystrar slutade med ett blodigt slagsmål mellan
deras män.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
