Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXII. Slaflif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Hör du, Maud, du – jag tror, att du inte kommer att bli
länge på den där platsen – och när du tröttnat på den, så kan
du ju få komma till mitt hem.
Det var Ingers mening att låta vänlig, men nu som alltid
uttryckte rösten något helt annat, än hon menade, och i Mauds
tankar var detta blott en omklädd förebråelse öfver Mauds
obeständighet och böjelse för att tröttna på allt arbete.
– Jag kan inte hjälpa det, tog hon häftigt i, att jag ej känner
mig född till detta trällif! Om du som jag varit utsatt för denna
kurtis, denna tarfliga kurtis af kontorsherrar och kunder, om du
varit med om att, därför att jag ej ville följa med på mina
kamraters nöjen, anses såsom en dumdryg, enfaldig varelse, så tror jag
till och med du skulle fått nog. Jag kom dit, full af stora tankar
att kunna smyga mig in i mina trälande medsystrars hjärtan,
att kunna sätta mig in i deras förhållanden, att arbeta mig in i
deras förtroende och göra något för att förbättra deras ställning,
och jag stötte emot från första stunden! De voro alla intagna
af fördom emot mig, oupphörligt fick jag höra, att jag låtsades
vara förmer än de ... och snart förstod jag, att jag var ansedd att
stå på mycket förtrolig fot med chefen .. och däraf deras
afundsjuka ... O, Inger ... aldrig hade jag kunnat drömma om så
mycket elände, som det finnes här i lifvet.
– Tag inte vid dig så obarmhärtigt, sade Inger kärft. Gå så
där och grubbla öfver allting ... det skulle jag visst bry mig om!
Nej, jag har det i alla fall bra ställdt för mig, ty jag tar dagen,
som den kommer!
– Du har således redan glömt Dick? ... Dina känslor för
honom voro då ej varmare än för mig? sade Maud bittert och med
orättvis stränghet i rösten. Hon var trött på allt, och brydde sig
ej om att längre lägga band på sig.
– Nämn inte honom i sammanhang med ordet glömska! Frambesvärj
ej lifvet i mitt inre ... låt det dö! – Jag måste gå, sade
Inger häftigt och blef blek, i det hon reste sig upp ... Nu har jag
ödmjukat mig och tagit första steget till återförening oss emellan;
du vet, det har kostat på mig, och du förtjänar det ej, bittert
orättvis som du är. Men en gång till gör jag det ej, Maud – det
kan jag försäkra dig. Adjö med dig! Ångrar du dig, så kom till mig.
Vid dessa ord grep hon ett fast tag om Mauds hand, menadt
att vara ett farväl. Någon omfamning eller kyss som bevis på
vanlig kvinlig ömhet för vännen kom alls ej i fråga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
