Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Folket - Finska Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-*? 47 *h-
fan ii? och sinnrika sätt kryddar sitt dagliga tal och af hvilka Lönnrot, sam
bekant är, samlat tusendetal.
Det gamla sättet att sjunga runor skildrar Lönnrot pfi följande vis:
„Äro rtmosfagarne tveune, säsoin viå högtidligare ruuosäng erfordras, så sitta
»le emot, eller oek bredvid hvarandra, fatta hvarandra i händenia och
begynna sängen. Kroppen är under sjungandet i en hit och dit vaggande rörelse,
sä att det tyckes, som droge den ena den andra vexelvi» till sig. Den ena
sjunger dä först ensam en runover», under hvars sista takt den andra infaller,
oeh for andra gången upprepar Ihela versen — och sä går det framåt. Detta
upprepande lemmar dä den förre god tid att besinna sig på fortsättningen. „
Det är i det finska Karelen, hvareat man ännu har tillfälle att ee detta gamla
bruk, likasom öfverhufvni de flesta äldre sånger der anträffas, särdeies 1
socknarna LiekfaJ Jlumanls, Kiides, Tohtnajärvi, Sordavala, Jaakiinvaara och
Kur-kijoki.
Kalevala — och såmedclsti hela den episka diktarten i Finland —
anses af Runeberg ,,jemförlig såsom i ton oeh hållning, sä äfven i omfång
och värde, ined den grekiska konstens båda skönaste mästerstycken flliailcn
ocli Odyssén). Alla de företräden dessa äga i framställningens lugna och
storartade gäng, i bildernas ulhållna oeh säkra syftning, äger den flaska
runan äfven •), och öfverlräffar dem kanhända, om det fulländade kan
öfver-träffas, i naturmålningens höghet och enkla ståt,,, — SS rent episk, som hos
Hoinerns, är väl icke Kalevalas tonfärg; äfven der skimrar igenom berättelsen
ständiga drag af det lyriska vemod, suim är den nordiska diklen, liksom den
nordiska naturen, i allmänhet eget. Huru för öfrigt de olika nyanserna af
Filmens kontemplativa lynne, hans krigiska mod, hans tekniska färdighet,
af-spegla sig i Kalevalas hjellar, är förut näinndt.
Det finns un saga, som [äter en sängens vän gå till en berömd
skaldinna oeh bedja henne lära honom sjunga. Men hon svarar: det kan jag icke.
Gå ensam i ödemarken oeh göm en sorg i ditt hjerta, så skall sängen
sjelf-mant stiga på dina läppar. — Och så är det. I den finska visan, säger
Lönnrot, „är ränningen nästan öfverallt spunnen af sorger, on än inslaget
varierar. Flera sånger kunna förliknas vid en molnig höstdag, pä hvilken solen
sällan glimmar fram, Ensamhet och vemod äro deraa genomgående ämne. „
*) Omdömet gäller närmajt liite runan i Kalevala.
g Långt skilda frän hvarandra genom skog och ödemarker, togoden finska yng-
5 lingen och Hickan i sitt sinne hela naturen till sällskap, tilldelande äfven de
$ ringaste (ing anda ocli lif, lynne och språk. Sä uppstå sånger af en rörande
\ ljufhet ocli den största enkelhet. Sjelfva jmythen, som läter den forsla af
; gäddben fogade harpan gå förlorad i hafvet, bildar den andra vida skönare af
>
i en klagande björk och dess strängar af en längtande jungfrus lockar. Andra
; sånger finnas likväl af en gladare färg, ett (illochined skämtsamt tycke, ocb
; derlill bidrager en ganska afgjord egenhet i det finska lynnet; böjelsen för
S satir, för ironi. Måhända kar ätlöjet, begabbeleen, i intet språk i verldeu
J mera träffande uttryck, mera uddiga ord, än i det finska. Också har Finnen,
J både i det dagliga talet oeh i sången, en särdeles fyndighet att gissla
där-j skapen oeh lasten, men dcuua satir mildras pä ett vackert sätt af en godsint-
1 het, som skyggar vid att vända till löje det goda eller det endast svaga.
; Tvenne egenheter äro för öfrigt för den finska sängen utmärkande, Den
#
2 ena. alliterationen eller bokstafsriinmet, består deri att orden i aamma vers
; börjas ieke blott med samma konsonant, säsom i dun fornsvenska poesin, utau
; oftast äfven med samma uästföljande vokal, Slutrimmet är i finskan nytt,
| ehuru ganska användbart oeh för örat behagligt äfven der. Den andra
egen-S heten är por al el l is men eller meningsriminet, ett österländskt uttryckssätt,
J som består deri, att den efterföljande versen med förändrade ord ouisäger och
; förstärker den föregående,
t Fordom ljöd sångernas vackra lek öfver hela Suomilandet, men huru
; den nu för det mesta dragit sig undan till de ‘.nre och östliga bygderna, är
| redan nämndi. Barnen hafva der ännu sina sånger, de unga ogifia sina, de
| gifta sina, oeh äfven de gamla. Men deri stämma de bäste sångare öfverens,
{ att de i sin barndom hört sina fäder sjunga långt flera ocb bättre sånger, än
j de au kunna, Del var i sanning hög lid, att inan med kärleksfullt sinne
des-j sa sednaste årtionden förelmgi» sig att samla hvad af det dyrbara gamla ännu
; fanns i behåll, innan det för evigt dog ut frän menuiskors minne, och om
nå-j gonsin finska folket kommer att uppresa en äreslod, blir det för dem, sonx
så-; lunda räddat ät det dess forntid. Det vore likväl förhastad t, att derföre anse
2 sångens gudagnisla numera utslocknad i Suomi. Ilvarje lid talar sitt
tungo-; må!: sin sång sjunger hvarje. Den fordua dikten har lefval ut och nya skott
; äro i vexande. Att detta nya ännu är jeinförelaerie lösligt, omoget och af
| mindre värde, berättigar ej till misströstan oin ett bätlre. Tvärtom vittna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
