Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Egentliga Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- 69 -
och återkommo först 1721 efter freden, sedan staden varit öde i nära ätta år.
Stadens utseende var då ganska bedröfligt, kyrkan spolierad, månget hus
begagnadt till stall, fä fönsterrutor hela. Men Åbo repade nig snart äter,
1742 års ryska infall aflopp lindrigt och här slöt freden äf hr 1743 det nesliga
krigets olyckor. 1775 års brand, som gjorde mången gata rakare, förmådde
ej nedsätta stadans välstånd, som synes af att Åbo 1781 hade en handelsflotta
af 2047 läster och importerade varor för den då högst betydliga summan af
105,000 Rdr. Slutet på 18:de ocli början af 19:de seklerna voro måhända Åbos
mest blomstrande period i nyare tid. År 1820, i sin lyckas aftonväkt, hade
Åbo 12,670 invånare och dess handel var betydlig, dess fabriker och
skeppsvarf efter finsk måttstock ansenliga. Men längesedan vacklade redan den
grund, på hvilken det fordom hade byggt sitt välstånd. De Österbottniska
städernas uppkomst och handelsfriheter, hvilka Åbo förgäfves genom
enständiga petitioner sökte inskränka, samt det på 1600-talet inrättade s. k.
tjärukompagniet, hade till den grad inknappat dess handelsomräde, och derigenom
dess borgerskaps betydenhet, att Åbo, som i början på 1500-talet bade 4
borgmästare, i medlet af 1600-talet kunde nöja sig med 3 och slutligen med 2.
För en kort tid sökte alla de nya krafter, som sattes i rörelse af 1809 års
förändrade politiska ställning, i Åbo sin medelpunkt; men Kejserliga plakatet
af den 8 Juli 1817, som förklarade Åbo stift för Finlands erkestift,
efterföljdes dagen derpå af ett annat, sam förlade styrelsens medelpunkt och
Kejserliga Senaten till Helsingfors, hvilket ock gick i fullbordan 1821. Nu syntes
Åbo kunna trösta sig öfver missödet att hafva blifvit Finlands andra stad med
vissheten att dock fortfarande vara sånggudinnornas och vetenskapens första.
Men den olyckliga branden af 1827 samt universitetets derpå följande flyttning
tydde på ett ödes beslut, som för ett nytt Finland hade bestämt en ny
medelpunkt, med undanskjutande af den gamla.
Det var tisdagen den 4 September 1827. Staden syntes mera
stilla än vanligt, ty studenternes rörliga slägte, som annars bidrog att gifva
Åbo gator lif, var ännu kringspridt vida i bygderna och hitväntades först om
en vecka eller par. Dagen hade varit halfklar och mild; en lindrig nordvest
drog genom de ännu gröna löfven i akademieträdgården och pröfvade sina
krafter på väderqvarnarna, som på alla höjder kring staden yfdes till
hundradetal. Den skulle snart, förmäld med en rasande furie, pröfva sin styrka på
värdigare föremål.
På slaget nio om aftonen, när gammaldags folk i Åbo släckte ljusen
och läste sin aftonbön, begynte klockorna i domkyrkotornet alt klämta. Elden
hade kommit lös hos slagtaren Hellman. Man hade efter slagten skirat talg
och denna tog eld samt antände trädhuset. Tjensteflickan, genom hvars oför-
sigtighet detta skedde, hade väl aldrig anat, hvilket redskap hon skulle blifva
i försynens hand. En eldsvåda nattetid har äfven för den likgiltigaste något
hemskt. Dock är det säkert, alt mången Åbobo, när han hörde ropet „det
brinner hos Hellmans!„ tänkte vid sig sjelf: „nä Gudskelof, det är högt uppe
vid stora Aningais gatan!„ och manade sina skrämda qivinnor att lägga sig i
ro och icke väcka barnen. Ack, snart skulle tan spörja, att denna natt sofvo
i Åbo allenast de döda! Genast från början visade elden ovanlig våldsamhet.
Inom en timma stod hela Aningais trakten i låga. Nu begynte man frukta
för hela nordvestra delen af staden pa högra sidan om ån, och en mängd ber-
gade saker flyttades i stor hast dels öfver bron, dels på båtar öfver till bekantas
hus på venstra åstranden. Men hvem målar de flyendes fasa, dä omkring kl.
10 den dittills saktmodiga vinden plötsligen syntes vexa till en hvinande or-
kan, som dref en sky af gnistor och hela eldbränder öfver kyrko- och kloster-
qvarteren! I förlitande på elfvens skydd hade man här varit alltför säker; nå-
gra man, placerade på de mest hotade taken, hade mähända varit tillräckliga
att rädda Åbo, och allmänt, antog man att förstörelsen funnit en gräns vid ån,
om blott studenterne funnits i staden. För sent blef man varse de glimmande
gnistorna på taket af Professor Hällströms tvåvånings hus; de tände, och nu
hade förödelsen sprungit öfver sitt första råmärke, för att utan hejd fullborda
sitt gräsliga verk.
Der stod i hela sin vördnadsbjudande storhet den åldriga domkyrkan,
dess höga fönster glimmade i eldskenet som den sista glansen af en döendes
ögon och klockorna fortforo att väcka, om möjligt, hela Finland till värn mot
den national-olycka, som hotade det. Men klockan 10¼ tystnade klockorna,
och deras tystnad var ännu hemskare än deras nödrop. Det tjärade spåntaket
hade fattat eld och brann som fnöske, lågorna smögo sig pä engång nedåt och
uppåt, våldförde de dödas ben i grifterna och slingrade sig upp genom tornets
inre, smälte dess kopparbeläckning, jagade kajorna ut ur deras sekelgamla
tillflyktsorter och slogo genom gluggarna upp till otrolig höjd.
I detta ögonblick, klockan strax efter 11 på aftonen, säg man Äbo brand
på 42 mils afständ i Ny-Carleby.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
