Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Karelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan gifva oss cn Icfvande bild af den Lumtuclplata, der gudarne stridde med S
jättarne, hvarest Olympens invän are och jordens söner slungade pä hvarandra j
ofantliga klippor, är dot säkert Finland, som erbjuder en vida trognare (alla £
af ödeläggelsen, än de grekiska poeterne liafva kunnat uppfinna. Vi, sora uu lör !
tiden teckna jordens fornhistorie, hafva, med ledning af det vä nu iakttaga, ;
bildat oss en annan myth, längt bättre än deras. N e p t u n u s herrskade for- £
Jj
domdags ensam öfver den gamla Tel lus, som rnndtomkring omgafa af den j
omätliga oceanen. Vulkanis, afundsjuk öfver hans oinskränkta makt, dref i
ifrån afgrundeu upp så höga oeh mäktiga berg, att de hotade att belierrska j
oceanen. Vattnets beherrskare, uppretad öfver denna djerfhet, slog dä i sin ;
vrede i kras dessa Vulkau’s skapelser, sä att man ännu i dag kan i förstörel- £
sen skäda lians raseri. Men eldens gud erkände sig icke sä lätt för öfver- J
é
vunnen; lian byggde i sitt rike under hafvet o fan te liga grottor, som i sina t
svalg började uppsluka oceanen, under det deras hvalf började höja sig öfver J
n?
böljorna ocli bilda fast land. Dä blef Nep tunns skrämd ocli skyndade att bju- %
da sin mäktige fiende fred, Vulkanus ätnöjde sig med sina djerfva ska- S
pelaer ocb öfverlemnade ät honom tvåtredjedelar af jordytan, men betingade g
stol t det vilkor, att oceanens böljor skulle kröka sina ryggar under den dri- ;
t
atige seglarens fartyg oeh förvandlas lill allmän farväg emellan kontinenten», !
Sedan detta, krig blef slut, föddes memiskoslägtet vid slutet af dessa omstört- j
ningar, sedan tusende slägter djur ocli vester blifvit begrafne under spilrorna %
s
af cn lminlradi: gängor förstörd och ånyo upplifvad verld.”
■
(*
Karelen har högst fö slätter; deremot finner man i Parikkala, Uukanicmi *
oeh Ruskiala backar likasom uppstaplade på livaraudra. hvarföre de af allmo- £
gen uttrycksfullt kallas: m ä k i e n mäet (backarnas backar ). Jordmånen t
inom Wiborgs län är mest lermylla, till oeh med i kärrbottnen, men jordbVu- ;
* é
ket skötes här sämst i hela Fiuland, Sandhedar träffas förnämligast i Björkö 5
oeh Nykyrka, Hällearlen ar i Kivennapa och I-Iiitola gneis. Ifrän stranden af ;
Pyhäjärvi i Kides stryker åt nordost eti ös, som i Tohmajärvi formerar ett £
Sehweitz. Bergarten är der granit, men öfvergär vid Watala till qvarts m. fl, %
oundersökta bergarter *). Denna ås skjuter sedan åt norr till Libelltz oeh %
skickar en nordostlig gren genom llomants lill ryska gränsen. Norra Kare- ?
len har stort öfverflöd pä bergstoppar, hvilka uppnä teimnelig höjd och hvilkas j
*
’) Professor Arppe, *
namn mest slutas pä — vaara. Bland sådana anmärkas Martovaara och
Timovaara, hvilka synas pä 3 ä 3 mils afständ, ehuru höga marker ligga
emellan, och Pyytinvnara, det högsta i hela denna trakt af Karelen, betäckt
med jord ända öfver spetsen, — alla tre belägna inoin kapellet Kontialiihti.
Det 000 fot höga Piisavuori, öster om Sywwt sjö, är tillika en gammal
gränssten. Bn omkring 200 fot hög bergskedja, bestående mest af qvarts,
framloper på en sträcka längs vestr» stranden af Pielisjärvi. Pä dess östra
strand finnas Loahivaara, Kontiovaara ni. fl., som äro 150 a 200 fot höga och
bestä till det mesta af stenblaudadt grus eller uppstaplade klippstycken, men
pä sidorna bevuxna med skog samt till eu del odlade och bebodde. Nägra,
säsom Hiionvaara oeh Lautiovaara vid norra ändan af samma sjö, bestä nästan
af idel uppstaplade stenblock *)-
Ingen af Finlands provinser hyser en större mångfald af mineralier, än
Karelen. Främsta rummet intager det redan i våra äldsta runor besjungna
jernet, hvilket förekommer här mest i form af sjö- och myrmalm. Sedan
äldsta tider förstår öfre Karelens allmoge sig pä att i smärre Mästerverk bereda
tackjärn (harkkn) och anses vid niasngnsarbete berömligeu träda i oldfadren
llntarineiis fotspår. Knappt något finskt mineral har gifvit de lärde mera
huf-vudbry, än det for Finland egna Rapakivi (sjeldrät.sten). På utländska
kartor fär man derföre stundom läsa cn bergsträcka i sydöstra Finland benämnd:
Rapakivi-Gebirge. Denna märkvärdiga hälleart förekommer mest 1 södra
delen af Wiborgs län, sedan vesternt ät Kynii samt sporadiskt i Tävastland och
Åbo län, der den kallas än Mätäkivi, än Kauriin valin. "Rapakivi,”
säger geologen Neumann, ”är en gerna förvittrande, af fåltspat, svart
gliin-iner och grå qvarts bestående, genom runda köttröda ialtspatkarn porfyrartad
granit, hvars fålUpatkoru ofta omgifvas af oligoklas och albit likasom af en
skorpa.” Förvittringen härrör deraf, alt de kristaller som formeras af fältspat
i förening med obetydligt gliinmer och ännu mindre qvarts, omgifvas af andra
kristaller, som ännu mera hafva egenskapen att spricka. De lärde liafva ännu
icke desto närmare lärt känna förvittringens orsak; men allmogen har derpå
följande förklaring. I fordna tider uppstod ueiuligen genom Kitkan tali eu
så stor eldsvåda, att all skog emellan Finska viken ocli Ladoga brann upp
oeh sjelfva stenarna genom den starka hettan började smulas. Mot norr satte
*) Kcin, Suomi, 1845, 203.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
