Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förrädaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Topelius hade för ett ögonblick lagt ner
pennan, men upptog den genast åter. En
vissel-konsert utanför hans fönster! Det var sannerligen
nödigt, att han försvarade sig efter bästa förmåga,
»Om din moder misshandlas vid din sida, vad
frågar du efter om den hand, som slår henne, vore
din bästa väns? — är du inte färdig att avhugga
den handen ändå? Och om den hand, som rycker
henne ur fördärvet, vore din bittraste oväns, vad
frågar du därefter? — är du inte färdig att trycka
den handen ändå och kalla den en räddande väns?»
Han höll upp ett ögonblick och lyssnade till
olåten. Om nu människor ville läsa detta med litet
eftertanke, så skulle de ju se, att han kallade
Ryssland för sin bittraste ovän och västmakterna för sin
bästa vän.
Han ville dock inte, att någon skulle tro, att han
inte stode fast vid sitt förkastande av Englands
handlingssätt. Därför fortsatte han:
»Eller vem är den, som, när hans fader anfalles
av rövare i skogen, säger till dem: jag har den och
den åsikten; därföre Gud give eder lycka och
framgång, käre rövare!»
Han hejdade sig åter. Oljudet trängde med
sådant skärande obehag in i öronen, att han inte
kunde hålla tankarna samlade. Han lade ner pennan
och lutade sig tillbaka i stolen. Det var inte möjligt
att göra något, förrän studenterna skulle behaga
sluta med oväsendet.
Han smålog vid tanken på att han själv mer än
en gång hade varit med som tillställare av dylik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
