Det påstås om oss svenskar, att vi imponeras av allt utländskt. Det ligger något av sanning i detta omdöme.
Då jag var pojke verkade en pojke från en annan socken på mig som en exotisk figur, en individ vars egenskaper i fråga om styrka och ogenerat sätt att uppträda kommo mig att känna mig liten och bakom flötet. Jag ville tillägna mig hans oförskämda gåpåarsystem och besegra honom genom att gå längre än han i savoir vivre och savoir faire. Och var en pojke från Eksjö - denna metropol som jag tänkte mig om möjligt vildare och farligare än London, vilken stads Mysterier, hopdiktade av Paul Féval, jag kunde utantill vid 12 års ålder - då tyckte jag att jag egentligen borde gå hem och lägga mig i stället för att riskera ett nederlag i ett eventuellt slagsmål med en vildsint skurk, ädel och skön, som genomlevat så mycket, att det var honom likgiltigt, om han var levande eller död. Detta var romantik och den låg i luften på den tiden. Jag hade ju flera gånger varit i Eksjö och på torgdagarna köpt polkagrisar och blivit bjuden på limonad av rikare fideikommissarier. Men när jag längtande efter äventyret dök ned i gränderna och in på gårdarna där bönderna bundit sina hästar och drucko öl ur skopor, då tyckte jag att jag närmade mig Paul Févals skärseld i Whitechapel. Genom staden flöt en blygsam å, som för mig blev en Amazonflod, där galna buckanjärer skrålande gjorde strandhugg och mördade och stulo infödingarnas guld.
Det betydde alltså en längtan efter något utländskt. Ty de blå bergen och de susande skogarna, de farliga stalpen och de bruna gölarna med tusenåriga gäddor i - med allt detta var jag redan förtrogen. Det var min miljö.
Mellan marknaderna i Eksjö var mitt liv uppfyllt av Dorés bibelillustrationer, hans Dante och Atala och Svenska familjejournalen. Djupare spår ha inga litteraturens eller konstens mästerverk tryckt i min själ. Jag var en stilla pojke som bara läste och ritade.
Men en dag hände något hemma vid den lilla järnvägsstationen. Handlarns pojke Reinhold - på småländska Rägnhult (kanske därför att stationen hette Hult) - anförtrodde mig en dag följande:
- Albet, de sa kumma e bakerska hit, sum gör kaker! Å ho sa bo hos banvaktarn!
Jag studsade (som det hette i böckerna). Jag såg för min tjusta blick sockerkransar och Vimmerbykringlor och finbröd. Ty jag hade redan då börjat förtjäna pengar. Jag gjorde käppar av hassel med handtag av rötterna, vilka jag skar ut till förfärliga busar och bemålade med färger, som jag fått av en ädel farbror. Förr eller senare ha inga sådana busar blivit skulpterade. Min kromoplastik är absolut enastående i konsthistorien. Jag lyckades till och med engång sälja en sådan käpp till en provryttare för två och femti. Jag var redan så lättsinnnig och förnäm att jag inte bjöd ut mina konstverk utan lät provryttarna söka upp mig. Jag började nämligen bli bekant i norra Småland och begagnade mig av denna fördel.
Och nu skulle en bakerska bosätta sig här! Och jag skulle kunna vältra mig i sockerkransar och Vimmerbykringlor! Framtiden låg ljus och öppen för mig.
*
En dag kom jag med mitt gäddsnärjespö vägen fram. Plötsligt dök en pojke upp bakom en buske och sade: - Vatt sa du ta väjen?
- Ja sa gå å snärja gädder, svarade jag lantligt tillmötesgående och oskuldsfullt.
- Du sa gå? Du sa gå, jäkla bonnahyvel! Här kummer ingen fram, som inte betalar tull. Här sa du få si på en gösse sum ä ifrå stan!
Jag hejdade mig imponerad. Han stod fräck, barfota som jag, men med mollskinnsbyxor och en mössa med rak skärm - min dröm att äga - fast mina föräldrar icke gillade min smak.
- Var ä du ifrå? frågade jag blygt.
- Ä dä du som ä Albet på stationen, din bonnahyvel? frågade han med den fräckhet jag fåfängt sökt tillägna mig under mina marknadsbesök i Eksjö.
- Jaa, sade jag, och jag kände hur tam och eländig och lumpen jag var gentemot denne globetrotter.
- D'ä min mamma sum ä bakerska å den här väjen kummer ingen fram utan tull, bonnahyvel! För här gongar du lätt som en attanskelling!
Jag var verkligen imponerad. Och kände svenskens tjusning inför det utländska, det exotiska, i detta fall det Eksjöitiska. Men jag bemannade mig och sade:
- Va faen vell du mek? Här går ja va ja vell.
Och i samma ögonblick erinrade jag mig August Blanches Flickan i Stadsgården och striderna mellan Klarister och Katrinister, av vilka det ena partiet segrade på grund av genom bildning förvärvad högre krigskonst.
Och jag kände (in nuce) att här gällde det kampen mellan kultur och motsatsen. Jag försäkrar att jag fattade detta trots mina 12 år. Och jag slängde mitt snärjspö åt sidan, upphävde apachernas stridsrop och rusade på denne oförvägne störare av vårt urskogslugn.
Det blev ett slagsmål.
Man talar om matcher mellan en kokett Carpentier och en sund vilde Battling Siki. Man minns Bråvallaslaget och gruffen utanför Troja. Men på oss väntade ingen Helena. Det var två naturkrafter som möttes, den ene jag, som var herrskapspojke och den andre en lymmel som borstade upp sig, därför att han händelsevis haft sitt hemvist i Eksjös underjordiska och mystiskt lockande Wapping och kunde många tjyvknep och fula grepp. Men jag representerade kulturen, fast barfota och slogs med krigarens lovliga avsikt att döda.
Jag vill inte säga att vi revo upp mastträn eller ändrade om traktens geologi, men kor och hästar hade gått fram på vägen och vi rörde oss i små förhållanden. Hatet var äkta och friskt och maskulint. Och om en liten stund var bakerskans son trots sin i storstaden förvärvade teknik en hickande buspojke som inte hade mycket kläder kvar på överkroppen. Han lovade att klå mig nästa gång vi träffades.
Det blev ingen gäddsnärjning av. Jag gick sedan jag tvättat av blodet i ån som jag nyss talade om.
Men dagen efter kom bakerskan åtföljd av sin lindrigt nyktre man och visade hur sonen och hans kläder sågo ut. Min far, gentlemannen ut i fingerspetsarna, brydde sig icke så mycket om det värda parets glosor, utan sade:
- Nu ska ni båda pojkar ta varandra i hand och inte slåss mera.
Och därmed menade han en social upprättelse åt bakerskan, Eksjö stads
enda officiella hetär, en gammal käring som gift sig med en luffare
för att börja med hederlig näring i form av bageri och placera sin
gärning i vår oskyldiga socken. Det gick ju inte. Om ett par månader
hade hon och han återgått till sina yrken och upphört att förgifta våra
skogar. Men än är jag gripen av den tjusning som den där pojken, vilkens
härstamning antagligen är rätt dunkel, ingav mig, just därför att han
var utsocknes. Just det svenska draget, svaghet för utlänningar.
