Det har ju inte varit vinter. Vad menas med det? Ha vi inte fått nog straff ändå? Grå och full av reumatism har himlen velat pressa oss ned i havet och det hjälper knappt med kask. Olusten har legat över landet. Men därför att det icke funnits is äro hararna kvar på sina kobbar. Det är bara att ta dem om man har hund och hagelspruta och kan knepet.
Min vän Roddars Efraim hämtade mig i Ålsundet med sin sköteka. Motorn strejkade, så vi måste segla, vilket blev nog så kallt. Men han hade termosflaska med kask i. Det har gått så långt att åttioåriga fiskare röra sig med motorer och termosflaskor. Men Efraim svär över att ungdomen inte kan segla nuförtiden. Strejkar motorn och det blir storm, så är en sådan där gröngöling såld, därför att han inte kan sköta skot och roder.
Nu skulle vi emellertid ta de två hararna, som höllo till på Söderskäret. Efraim hade sin röda racka med sig i båten, densamma som han brukar skjuta skrak för på vårarna - ty fågel är alltid intresserad av röda hundar. Har man en sådan, behöver man ingen skåre, om man kan hålla sig stilla och tyst förresten! Och en ny bössa hade han också och skröt förskräckligt över den. Han hade sålt sin gamla svinrygg, som skramlade så förskräckligt, när han skulle till att använda den, att allt levande flydde.
- Men den här byssan, d'ä doningar, dä, sade Efraim. Allt levande dör för den! Ta ut'na ur foderalet, så får du si, Engström! Ja köffte'na på hacksjon ätter gubben Österberg, å han sa i livstiden att e sån byssa fanns inte maken te i hela Roslagen å knafft i Europa, sa han. Den som en pekar på mä den, den blir slut mä en utsjungning.
Jag tog ut bössan. Six man på! Jo det var just den bössan jag skänkte gubben Österberg för 20 år sedan, ett 35-kronors enkelt men bra gevär. Jag var ung och dum på den tiden, åtminstone yngre än nu, och köpte åtta tyska bössor åt gubbarna på Harön, där det förut bara funnits mynningsladdare. Jag tyckte att det var synd om dem på vårskyttet, när de stod och stötte med laddstakarna i sina gamla gevär och tappade knallhattarna i snön och grät, när det kom tjockt med fågel i vättarna, grät och svor, innan de blivit färdiga med krut och papper och hagel och papper till nästa fäll.
- Jo, d'ä nog en bra byssa, sade jag. Har Efraim skjutit mycke med den?
- Om jag har skjutet? Oförnuftit mycke. Dä har allri fattats färskt hos mej, sen ja köffte'na. Å fin håller ja'na. Ta å glo ett slag genom piperna, Engström! Ä de inte så en rakt vill bli blind när en glor in i den polerningen - så lyser dä. Men si därborta ligger en vattpigg å nickar i sjön. Ta rodret, Engström , så ska vi hämta in den, för en kan ju inte leva bara utå hare. Ta rodret, säjer ja! Nu ska Engström få si på hur en fågel blir slut.
Gubben Efraim stoppade in två mässingspatroner i bössa och började kommendera: - Lova lite! Stött! Lova lite mer! Stött! Fall nu å ut mä skotet - nu dök han, fulingen, men han kommer opp igän. Nu ska Engström få si på fasen. Så dö som den vattpiggen ska bli, har allri nån fågel i Östersjön vari!
Fågeln kom upp några meter från båtsidan och skottet gick. Vattpiggen dök och kom opp igen. Nästa skott knallade. Fågeln klarade sig.
- Dä va rent märkvärdit. Dä här förstår ja inte. Dä måtte vara nån som har förgjort byssa! Si dä finns illaka människer.
- Har inte Efraim försökt med att slå in en ormgadd i kolven? Det hjälper.
- Nog har ja tänkt på dä, Engström, men var fasen ska en få tag i orm nu på vintern? D'ä stört omöjlit.
Roddars Efraim tog ut patronhylsorna, skakade på bössan och tittade genom loppen.
- D'ä ett under, Engström, Dä går över mitt förstånd. Ja har väl skjutet miljoners miljoner fågel mä den här, men dä ä nån utsocknes som har vart å tittat i piperna - ja vet nog vem dä ä, oheringen, men ja ska ge'n, för han sparka grisen! D'ä Petter på Amundsö, dä svor ja på, han Petter Vestergren, den känner välan Engström? Han vill ge mej igän för att ja roffte in kopparkitteln på hacksjon ätter hanses syster, dä aset! Men ja hör en motor! Hör inte Engström en motor?
Jo, jag hörde! Det smattrade svagt utifrån Söderskärshållet.
- Ja ger mej fasen på att dä ä deriktör Knapp, som har varit ute på Söderskäret å skjutit hara, eller också ä han på väg dit. Otur i da, Engström! Fall lite, så vi kommer unner Tvåmansgrynnan! Ä han på väg åt Söderskäret, så tar vi'n på bar gärning. Dä ä den där otäckingen som har byggt en stuga på Fårholmen mä cementerat golv, som lutar neråt sjön å tre britsar över varandra på bägge väggarna, å i cementet ä dä som en ränna, å där ligger di fina grosshandlarna å super å kräks, dä bara te å luta sej över britskanten. D'ä bekvämt, men ja tror inte att vår Herre tycker om sånt liv. Renlit ä dä ju för den delen, å lättspolat, men ä dä nu ett liv för bättre folk? Nähäj, dä svor ja å Roddars Efraim på!
Vi seglade på. Det brisade i bättre och ekan sköt fart.
- Hör han, Engström? D'ä drev på Söderskäret. Jo d'ä fina grosshandlare dä där.
Jag lyssnade. Men vi hade medvind och Efraims öron hörde bättre än mina. Plötsligt tyckte jag mig höra skott.
- Hörde Efraim skott?
- Ja hörde skottena, Engström, fast ja ingenting sa. Men här blir begravning i skärgården, om di inte passar sej. Nu ha di skjutet våra hara, dä va så lätt, för di har inte många buska å gömma sej i -- å så när di kommer mä fina hunna! Fast inte ä di så fina som Jäger här!
Jäger hade ställt sig upp i båten och nosade nedåt Söderskäret. Hans öron lyfte sig och svansen viftade.
- Jäger anar faen, sade Efraim. Men di där deriktörerna ha nog fått syn på oss, så di skynnar sej ut till sjöss igän. D'ä faen att en inte ska få kunna ha nåt i fre för såna där deriktörer!
- Men hur kan han våga att ge sej ut och skjuta på förbjuden mark?
- Förbjuden!? Förbjuden? Nä han har hyrt jakten, dä har han gjort, men någe ska en väl få behålla själv, fatti stackare som en ä!
- Ja men har han hyrt jakten, så är han ju i sin fulla rätt.
- Rätt å rätt! Kommer nu Engström också mä rätt å rätt? Ja har nog märkt att Engström börjar på å hålla sej i stan mer än förr, så han börjar på å bli som di andra deriktörerna, eller reaktörerna, va faen en ska kalla herrskap för. Men han begriper inte skärgårn längre, dä hör ja, dä! Å då har han ingenting härute å göra!
Nu hördes motorn igen. Och närmare än förut.
- Ja men, Efraim, jag är ju bjuden hitut på harjakt och nu kommer Efraim och berättar att han inte äger hararna som vi skulle ha skjutit.
- Äger å äger! Ja äger välan Söderskäret å teminstingen 20 kobbar i den här skärgårn.
- Ja men jakten?
- Jakt å jakt! Nää, Engström! Knappen, deriktörn vill säja, han kan få komma ut å roga sej mä hunna iblann, men om ja skjuter en hare själv på mitt ägandes skär, så vore det välan faen om ja inte skulle ha rättighet te dä! Nä, Engström börjar på å bli som vem som helst inifrån land. Knappen ä rik å kan betala hundra jakter härute. Då kan han välan unna mej ett par harar. Nää, Engström, kom inte mä nymodiheter.
Direktör Knapps fina motor nalkades med fören i höjd och skummet sprutande om sidorna. Han saktade farten.
- Ska vi exmera tala ve'n? frågade jag.
- Ja vi lägger oss väl och språkar ett slag!
Efraim reste sig och tog av luvan.
- Godagen deriktörn, feck han hara?
- Joo, skrattade Knapp. I sista ögonblicket. Annars hade väl Efraim tagit dom - för jag ser att Jäger är med.
Jag kröp ihop generad.
- För nog var det väl Efraims mening att gå ut och ta mina harar?
- Nää, deriktörn, nää, dä vore dä sista jag skulle göra.
- Men ett jäkla byke ä ni härute i alla fall!
- Nää, men fattia ä vi å så hederlia, som vi kan. Men deriktörn ä full å faen, dä va han ä! Han kommer allri in i himmelriket, när han dör.
- Det är hårda ord, Efraim! Han som får så grova pengar för jakten.
- Ja, dä kan va. Men inte går dä på dä där viset å mä den motorbåten! Nää
deriktörn, ska han in i himmelriket, så får han allt backa in!
