Det är dagen före julafton och vi sitta bänkade vid en glögg hos skeppar Johan Vesterbom. Det har smällt till och blivit kallt med rosor på fönsterrutorna. Brasan sprakar i den gamla öppna spiseln, färskt granris doftar från golvet, men den ljuvliga dryckens kryddor osa betagande och dominerande bland andra julens lukter som fylla stugan.
- Det är märkvärdigt, säger Vesterbom, att gubben Gårding inte kommer hit i kväll när vind ligger åt hans stuga.
- Å, han kommer nog, vad det lider, otäckingen, säger gumman Vesterbom.
- Vem är Gårding? frågar jag, som inte känner till en så noga.
- Gamla båtsman, vet jag. Han är 95 år men kry som en 60-åring, fast han alltid ställer sig sjuk så här vid storhelgerna. Han hör lite illa, för han fick ett block ifrån storrån i skallen engång i tjänsten och vilken annan som helst utom Gårding skulle ha strukit med utav det slaget. För resten döpte herrarna honom till Mareld när han blev antagen till båtsman, för håret på'n var rött så det lyste som eld. Men när han blev äldre och varit gift en tid, bad han att få byta om namn, för det påminte honom om käringen, sa han, och det måste medges, att hon inte bara var ett hår av Hin - hon var en hel peruk utåv Faen. Men nu är hon död för åtminstone 50 år sen. Så d'ä kanske oriktigt att tala illa på hennes döda mull. Skål för resten, d'ä ett gott slag, dä här, lagom lite avbränt och gott om sopprötter i'et. Men ta mej dalern, nu har vi Gårding här! Jag känner igen honom på gången.
Det hördes steg på förstubron. Någon slog snön av stövlarna. Dörren öppnades och en ståtlig åldring kom in i stugan.
- Godkväll härinne!
- Godkväll, Gårding, hur kan det stå till på aftonkvisten?
- Tack som frågar, d'ä uschlit, dä lider välan mot aftonen för gubben. I kväll har dä satt te mer än vanlit. Ja ä så sjuker, så sjuker! Å ingen medusin har ja.
- Vad är dä nu då, Gårding, var gör dä särskilt ont?
- Ack ack ack, dä ä den dära susningen i huvudet, den gamla sjukan, sen jag feck blocket i huvet. Dä ä som om dä skulle sätta te värre på vintrarna, dä susar natt å da, ideligen å värker gör dä, susar å värker.
- Susar dä när Gårding sover också? frågade Vesterbom.
- Ideligen, ideligen - dä blir min dö!
- Man vad är dä för medicin, som hjälper mot sådant?
- Jaa, kapten Vesterbom, egänteligen ä dä bara tegelstensolja å dekokt på tormentiljerot som hjälper. Dä ska drypas in i örena, då går susningen å värken bort på ögonblicket. Men abetekena har ju blitt så uschlia på sista årena, så di har inte tockna meklamenter. Di har för rexten inga meklamenter alls, di dårarna. Å doktorerna kan inte ordinera längre heller - annat än bad förstås, men bad för mej, som ä så gammal, vore dä likt dä?
- Men kanske invärtes medicin hjälper. Sitt ner och drick en glögg, Gårding. Eller kanske dä skadar mer än hjälper?
- Nää, dä tror ja inte, kapten Vesterbom. Dä brukar liksom lätta.
Tack, goa kapten, inte kom ja hit för å snugga mej te nåt, va dä likt dä! Men tack vill ja säja för lite starkt i kroppen nu i kylan när ryggmatisten sätter åt en. Men va ä dä för en kar mä glasögon, den har ja inte sett förut. Han ä välan främmat kan ja tro.
- Han är från Grisslehamn.
- Jaså, jaha, där har ja också vari, men dä ä välan 30, 40 år sen. Dä ä välan aldri kapten Lindström - men han borde välan va mycke gamlare om han lever.
- Nej, men jag har gården efter kapten Lindström.
- Jaha, dä va en hyggli kar å många supar har ja fått i dä köket å inte va han snål mä maten heller. Ja tack ska han ha, kapten Vesterbom, skål å tack! Dä här va mat för en sjuk stackare som mej. Dä va obegripligt, va dä lenade i halsen å susningen ble liksom bettre. Si en människa ä inte som ett segel. Ett segel måste torka iblann annars blir dä jordslaget å skört. En människa tål vätan bättre å måste spolas iblann annars gistnar hon. Hon mår bara illa å, om en skalkar luckorna på henne å innanmätet mår bara bra om dä blir lite sjöslaget. Å pejlstock behövs inte alls för å si hur mycke vått en har i rummet, dä säjer rummet te om själv, ha ha ha, se ursäkta herrn å ursäkta kapten Vesterbom, men en gammal båtsman läser i sin sjökatkes ibland, när han får någe sånt här som ä bra för kroppen. Å tackar allra mjukast, kapten Vesterbom, ska gubben få en nedhalare te, dä går välan aldri an, men tack så mycke i alla fall. Dä känns precis som om nåterna skulle dra ihop sej, när glasena kommer så här block i block.
- Nå hur ä det nu med susningen, Gårding? frågade Vesterbom.
- Den ä totalt väck, d'ä rent förunderligt! Dä måtte va särskilt hälsosamma kryddor i den här medusinen. Nåå fru Vesterbom, hur står dä te mä hälsan å kärleken. Ryggmatisten sätter åt, kan ja tro. Men dä enda som hjälper emot ryggmatisten så ä dä kärleken, dä går ja ed på, så sant ja heter Gårding. Försök mä lite kärlek, fru Vesterbom, dä lättar!
- Håll han sin syndiga mun, Gårding, annars kan han hålla sig härifrån! sade gumman Vesterbom tillsynes generad. Hennes gamla ansikte mörknade.
- Ursäkta gubben, lilla frun, men ja säjer som sant ä. Ja kommer välan ihåg mi egen käring när ho va ungdomsflecka å friade te mej. Se hennes föräldrar va liksom välbönder å ja va för simpel kantänka, så di försökte hälla beck i våran välling, men inte hjälpte dä, inte! Tack goa kapten Vesterbom, men ska ja verkligen få ett glas te? Annars tycker ja att d'ä väl halat. Ja tack då, kapten, order kan ja lyda, när d'ä befäl som bjuder. Tack så mycke, kapten! D'ä väl! Dä smakte mums killebabba! Jo, fru Vesterbom, ätter vi talar om kärlek så kommer ja ihåg käringen, när ho fria. Mor hennes gömde skorna för henne, men va hjälpte dä? Kröp ho inte ut halvnaken genom fönstret mitt i smällkalla vintern var natt å sprang hem te mej. Ja ger mej faen på att ho hadde ny longflammation varenda natt, men den gick väck, å dä berodde på kärleken, fru Vesterbom. Så försök mä kärleken, när ryggmatisten sätter åt'na för svårt!
- Nu går Gårding, å dä på fläcken! sade fru Vesterbom.
- Ja, nu är det kanske bäst att Gårding knallar sej hem. Nu är ju susningen borta.
- Tack kapten! Ja går! Nu bussar vi klyset. D'ä nog mä' glögg i piktanken å vältrimmad ä ja som en lustkutter. Ajöss å tack för mej!
Men i dörren vände Gårding sig och sade: - Lyd mitt råd, lilla fru Vesterbom, här behövs varken doktorer eller abetekare. Ajöss!
Han klampade ut i den stjärnljusa kvällen.
- Gårding börjar bli gammal och tål inte så mycke, sade Vesterbom. Men
rolig är han när han sätter till. Det är i alla fall raska tag i en
95-åring. Såna där blir vi alla här på öarna om vi sköter oss. Sköt
sej, Engström!
