Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Nattvardsbarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
VII.
Det fanns en liten hemlig anledning varför
Torsten känt sig så nöjd med att gå tillfots hela den
långa vägen till kyrkan under det alla de andra
barnen fingo åka hästskjuts, men denna i hjärtat djupt
dolda anledning hade han aktat sig noga för att röja.
Det var så att ingen fordrade att han skulle fotvandra
även hem samma dag, han måste tillbringa natten
i sitt gamla kvarter vid Höjhammar. Och det var ju
möjligt att han på annandagen pingst skulle kunna
slinka upp till dansbanan och känna sig som en
stor karl på en gång. Hans mormor, den gamla
änkan, kunde han väl lura med att han hälsade på
kamrater, och bli borta åtminstone ett par timmar.
Detta program hade uppfyllts så att han på kvällen
annandagen var på väg till dansbanan i sällskap med
Lasse och den rödögde, som sparkat tattaren och
som örfilat upp den där som skällt om celluidkragen.
Det var inte utan att Torsten skämdes litet för
sällskapet, och särskilt därför att den rödögde — hans
namn var Knut Fidell — kommit att bli hans
beskyddare i går utanför kyrkan. Det var ena två
fulingar, de här. Han mindes ännu den där idioten
som reste sig med blod drypande ur mun och näsa,
på landsvägen — ölet — cigarrerna — och nu tycktes
de här bägge vara hans enda vänner. De hade
upptäckt att det var kaxigt att ha någon att
beskydda. Men det kunde inte nekas att de här
bägge besatt ett visst mod, ändå.
De drogo sig för att gå upp till den till trängsel
fyllda banan på en gång. Det stod skaror av folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
