Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Aftonstjärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
lugnt en enda natt av fruktan för mördare, och
jag undrade om jag skulle sluta så. Jag kan ännu
minnas hennes skygga håliga ögon, och hur hon
aldrig tordes gå vägstigarna utan sprang genom
kärr och moras till handelsboden, där hon stod
färdig till språng ifall gubben bakom disken skulle
göra någon misstänkt rörelse.
Ibland har jag visst också en sjuklig åkomma
att tro alla människor vara mina vänner. Då går
jag ut och talar med alla jag möter och lämnar
förtroende och berättar historier, tills jag själv
märker hur nervöst jag skrattar och hur ivrig jag är
att komma bort, och hur rädd jag är att vända folk
ryggen, ty då misstänker jag att de tala illa om
mig. En monoman! En monoman som målar
tavlor och tiger och blir skygg, tills jag i förtvivlan
ger mig inför vem som helst.
Det är verkligen en sanning i att man kan bli
rädd för sin egen röst. Sannerligen, just som jag
står och målar och tänker på Timon av Atens
sista hälsning, så slutar jag upp att prata och bara
tänker. Jag ser ut genom fönstret, över
hönshuset och tallskogen och tänker:
»Gräv gravar blott — med död till arbetslön!
Sol, slockna! Det var Timons sista bön!»
Men jag vill inte att min sista bön skulle bli
en förbannelse. Med en välsignelse och en
lovsång ville jag flyga tvärs igenom de där ulliga
kvällsskyarna som äro röda som bomullen, ni minns,
varmed de feniciska herdarna torkade färgen av
hundarnas nos, då dessa ätit purpurvätskor. Men
vad pratar jag? Tvärs genom detta blodröda och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
