Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Aftonstjärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
ner. Sedan skulle jag förstås kyssa henne... men
vad tänker jag på, det är snart mörkt och jag har
inte gjort ens denna lilla skiss färdig. Varför skulle
den också bli färdig när den ändå icke kommer
att inbringa ett öre?
Det är mycket bättre att se på aftonstjärnan.
Hon heter visst Venus nu, och har ett nästan
blodrött sken, som kommer mig att tänka på vallmo
— sömnens och lugnets blomma med sitt mystiska
fröhus, där opia, smärtans besegrarinna bor. Jag
har träffat henne någon gång och låtit henne
tillsluta mina ögon, hon är förförisk och fridsam,
men hennes frid bytes i ofrid.
Mitt över de väldiga skogarna, dem västan
vaggar, stå flera stjärnor. Varför längtar jag icke till
dessa planeter, dessa kanhända bebodda världar,
utan endast till aftonstjärnan, till Jupiter, där intet
liv kan finnas? Är det därför att jag ville helt
uppslukas och försvinna i dess röda ljus, bli atomer i
ångorna kring planetens månar?
Varför vart jag en varelse med medvetande och
icke en röd, röd vallmo, eller varför vart jag icke
Jupiter själv? Varför får jag icke vara en
aftonstjärna och sända mitt ljus hit ned till detta
fönster...
Men vem skulle då vara jag? Och om icke
jag ägde medvetande, huru kunde då aftonstjärnan
ens finnas? Men jag skall sluta att fråga och
tänka. Jag är hungrig, och jag tycker mig snart
se Johanna sticka huvudet genom dörren och
förkunna livets prosa: — I kväll har vi ingenting annat
än välling, Johannes!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
