- Project Runeberg -  Posthuma noveller /
287

(1922) [MARC] Author: Dan Andersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Chi-mo-ka-ma - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ee OA EBES BRESCKISE

287

raten. Eftersom Fred skulle gå före, hade han sin
lykta öppen, så att den kastade en liten skarp
ljusfläck framför honom.

— Du får aldrig gå så, att du kommer i
ljusfläcken, viskade han, för då ser dom dej, å när du
kommer i båten så blindar jag min lykta, å du
slår opp din, jag som ska paddla behöver inte se
— å du sitter så att ljusfläcken faller mot stranden
— dom går ut i vassen — å du får inte säja ett ord,
å när dom sir ljusfläcken men inte oss, då får du si
deras ögon lyser å dom står å undrar — å då höjer
du bössan sakta — å visslar svagt — då vänder jag
stammen åt det håll du riktar bössan — å du väntar
tills du tycker att ögonen ha naturligt avstånd —
från varann, å sen — — —

Jag visste det nästan lika bra förut, och hade hört
sättet diskuteras i oändlighet. Ljudlöst satte vi oss
i båten, jag sköt skyddet från min lykta, och Fred
paddlade fullkomligt ljudlöst ut i vassen.

Sköldpaddorna hade nästan tystnat, natten var
beckmörk, och jag satt hopkrupen i framstammen
med min hoprullade rock under mig, bössan lagd på
tvären över stammen och såg den lilla ljusfläcken
från min lykta flytta sig sakta över det svarta
vattnet. Fred rodde så tyst, att det nästan var hemskt
att försöka lyssna efter det. Ibland kunde jag nästan
höra honom dra ett otåligt andetag när han tagit åran
för häftigt ur vattnet, så att ett par droppar föllo ned
från den. Vi flyttade oss runt sjön, höllo oss några
famnar utom vassen, och Fred rodde alltid så, att
min lykta vändes mot land. Ibland vände han tvärt
och for tillbaka samma väg vi kommit. Jag kunde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 15:38:18 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adposthuma/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free