Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Chi-mo-ka-ma - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
— Hör du, hör du, viskade han, hur han
dumpar där borta i mörkret!
Fast jag på en gång erinrade mig att Johannes
var oerhört okunnig och vidskeplig, ryste jag. Vi
befunno oss. så långt borta från människor, och vi
lågo kanske på det ställe där stackars Frank stupat,
just som han lämnat baracken för att uppsöka
hyggligt folk.
Johannes såg mera intresserad än rädd ut, när jag
tydligt i nästa ögonblick hörde en dov dumpning
ur mörkret från andra ändan av byggnaden. Jag
grep, urfånigt nog, efter min bössa, men
Johannes skakade på huvudet.
— Det kan vara en häst, sade han, och för resten,
varför skulle vi skjuta på ett spöke?
På den frågan kunde jag inte svara, men jag
tyckte det var elakt av Frank att försöka skrämma
oss, som aldrig gjort honom något illa. Då tog
Johannes upp en stor sten och slungade den åt det
håll, där vi hört de dumpande stegen. Vi väntade att
få höra den falla ned, men den föll aldrig, inte ett
ljud hördes. Det var som om någon stått där ute i
mörkret och fångat den för att slunga den tillbaka.
Vi väntade verkligen på att få den i skallen på oss.
Men när det inte hände, skickade Johannes i väg
med en till. Inte heller denna gång kunde vi höra
om den nådde marken. Det var som om den
fortsatt genom rymden och för alltid skulle fortsätta.
Det var då jag fann på ett bra förslag, som på en
gång skulle lösa hela gåtan: jag bad Johannes kasta
dit en eldbrand, så kunde vi åtminstone se vart
den tog vägen. Men aldrig har jag sett en lysande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
