Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Elektriska telegrafens införande i Sverige. Planer för jernvägar. Akrells afskedstagande. De sista åren af hans lefnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på die Brühlsche terasse, den ingen främling
underlåter att besöka, hvilade vi en stund njutande
af den sköna utsigt som Elben med sina rikt bebygda
pittoreska stränder här erbjuder.
Att lemna Dresden utan att hafva sett åtminstone en
del af det för sina ovanliga bergformationer ryktbara
Sächsische Schweiz, hade varit en liknöjdhet,
hvartill sällan någon resande gör sig saker. Vi
begåfvo oss alltså i väg med jernbantåget följande
morgon förbi Pirna till Königstein (hvars högst
märkvärdiga bergfästning vi likväl icke hunno att
skänka någon särskild uppmärksamhet), foro der på båt
öfver Elben, börjande vid byn Halbstadt vår vandring
förbi det lodrätt från fältet uppskjutande Lilienstein
hvars besynnerligt formade bergmassor vi blott vid
förbigående fingo skåda. Endast vägledda af en dålig
karta, insågo vi snart behofvet af en vägvisare och
funno ändtligen en sådan som förde oss ett stycke
i väg anvisande i öfrigt en gångstig som vi hade att
följa. Denna, ganska brant och omvexlande förde oss
efter en lång och mödosam vandring in emellan vilda,
klippmassor och bråddjup, der slutligen något spår
till väg icke kunde upptäckas. Vi måste återvända och
hade då att å nyo passera en smal, slipprig gångstig
begränsad på ena sidan af en lodrät klippmassa, på
den andra af ett gapande bråddjup, i hvilket man vid
minsta felsteg eller vacklande rörelse hotades att
nedstörta. Misstroende min förmåga, vågade jag ej
för andra gången beträda den farliga stigen utan att
krypa på alla fyra; men knäna började halka nedåt och
för händerna fans intet fäste den hårda marken. Jag
räddades dock snart ur min förlägenhet af Axel, som
kastade sig ned på kanten af branten och med fotfäste
af en der växande buske och armarne uppåt sträckta
kunde omfatta mina fötter. På detta sätt blef det
mig möjligt att hala mig litet uppåt och få tag i
några i en bergremna växande qvistar af ljung och
slutligen, fullt uppkommen på den fotsbreda stigen,
återtaga den upprätta ställningen. Ändtligen och efter
ett tröttsamt sträfvande uppåt, kommo vi till den
punkt, der vi en stund förut lemnat vår vägvisare,
och att till vår synnerliga belåtenhet återse honom
i dalen nedanför oss. Han infann sig efter anrop och
förklarade att den väg han anvisat oss var den enda
som kunde väljas och att vi borde återvända samt
erbjöd sig att medfölja. Ankomna till den smala
gångstigen utåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
