Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar / VI. Elektriska telegrafens införande i Sverige. Planer för jernvägar. Akrells afskedstagande. De sista åren af hans lefnad (1884-1885) Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

VI.

Elektriska telegrafens införande i Sverige. -- Planer för jernvägar. -- Akrells afskedstagande. -- De sista åren af hans lefnad.

1852. Vid början af detta år hade jag i 16 år varit ordinarie ledamot i krigshofrätten och såsom den äldste der

I:149

förrättat ordförandens tjenst under dennes, generallöjtnant Lorichs, sjukdom föregående året. Vid hans derefter inträffade död ansåg jag mig temligen säker om att erhålla den lediga ordförandeplatsen, desto hellre som jag inom verket och äfven inom Stockholms garnison ansågs dertill sjelfskrifven, hvarför ock ingen medsökande sig anmält.

Min muntliga, derom gjorda underdåniga framställning till h. mj:t emottogs kallt och föga lofvande, under förklarande att han (konungen) med särdeles obehag funnit att krigshofrätten ådömt högre militärbefälhafvare ansvar, hvarigenom disciplinen i armén löpte fara att förstöras. Denna åsigt var så mycket mer oväntad som det höga missnöjet förut vid flera tillfällen blifvit uttaladt mot högsta domstolen för det att denna ett par gånger upphäft krigshofrättens domar, rörande personer af lägre tjenstegrader. Men saken var den: krigshofrätten hade nyligen dömt till suspension en förklarad gunstling, befälhafvaren i 3:dje militärdistriktet, generallöjtnant grefve Löwenhjelm, hvilken i högsta grad deröfver uppbragt, ingaf konungen den åsigt att jag i egenskap af t. f. ordföranden, förmått krigshofrätten till denna, i Löwenhjelms tanke, olagliga dom och jag således icke borde, eller kunde utan våda för den militära lagskipningen, befordras till den lediga ordförandeplatsen. Löwenhjelm fick derigenom ett önskadt tillfälle att hämnas på mig, som några år förut hade pliktenligt granskat ett af honom (då landshöfding i Göteborg) till k. mj:t ingifvet och till landtbruksakademiens utlåtande remitteradt förslag och detsamma frånkänt all användbarhet, med den påföljd att Löwenhjelms förslag äfven af k. mj:t ogillades och ett af mig afgifvet i dettas ställe bifölls. Denna min djerfhet kunde ej af den mäktige gunstlingen förlåtas, desto mindre som någon tid derefter jag icke lät förmå mig att till frikadetter föreslå ett par af honom både muntligen och skriftligen förordade ynglingar. Jag kände för väl Löwenhjelms både inflytande å högsta ort och hans illvilja mot mig, för att icke inse att mitt hopp om ordförandeplatsen måste öfvergifvas och att i följd deraf jag äfven måste lemna den plats jag redan innehade i krigshofrätten. Dåvarande justitiestatsministern grefve Sparre hade väl försäkrat mig om konungens rättvisa och att h. mj:t i följd deraf icke kunde gå mig förbi, desto mindre som jag icke hade någon medtäflare om

I:150

ifrågavarande befattning; men af statsrådet v. Hohenhausen -- min f. d. kamrat och gamle bekante, var jag noga underrättad om förhållandet och visste att konungen, som sjelf insåg och äfven erkände att han utsatte sig för rättvist klander, dock ansåg, sig förbunden "att utnämna hvem som helst utom Akrell".

För att omsider efter flera månaders plågsam väntan få saken afgjord, ingaf jag min afskedsansökan, hvilken naturligtvis beviljades d. 22 derpå följande maj, då ock den nye ordföranden utnämdes.

Krigshofrättens dom öfver grefve Löwenhjelm var fullkomligt öfverensstämmande med krigslagens anda och ordalydelse; den afkunnades i enlighet med krigsfiskalens slutpåstående, såväl af den lagfarne civilledamoten som af 4 militära ledamöter, hvaraf 2:ne -- utom jag -- blefvo anbefalde att taga afsked; en var klok nog att bli sjuk då utslaget skulle fällas och den 5:te (Silfverstolpe), som icke yttrat sig under öfverläggningarna, lämpade sig till att vid domslutet såsom sitt eget uppläsa ett af en annan skrifna, Löwenhjelm frikallande, votum. Också blef han kort derefter generalmajor och kommendör af svärdsorden.

Att detta konung Oskars förfarande var en följd af grefve Löwenhjelms missbrukade inflytande och synbarligen stod i strid med konungens rättskänsla och upphöjda åsigter, bevisas af följande och flera mig sedermera lemnade ynnestbevis.

Vid det tillfälle då grefve Lewenhaupt emot justitiestatsministerns och flera af statsrådenas derom uttalade mening, utnämdes till ordförande i krigshofrätten yttrade statsrådet friherre Palmstjerna:

"Då Akrell nu gått miste om en plats hvarpå han haft rätt att göra sig förhoppning, torde ers mj:t åtminstone medgifva att någon skadeersättning honom lemnas för den ekonomiska förlust han nu får vidkännas". Förslaget bifölls af konungen med särdeles nöje och tillfredsställelse, och fråga uppstod blott om sättet att åstadkomma denna godtgörelse. Resultatet af derefter förekommande öfverläggningar blef: En kungl. skrifvelse med uppdrag att afgifva underdånigt förslag till lokaler och sträckningar för elektriska telegraflinier i riket, i händelse k. mj:t skulle framdeles finna för godt att sådana anbefalla, samt en annan kungl. skrifvelse hvari åt mig uppdrogs, att efter anställande af

I:151

forskningar och lokala undersökningar, ingifva underdånigt förslag till systematiskt bestämmande af stamlinier för blifvande jernvägs-kommunikationer inom riket. För dessa båda uppdrag beviljades mig ett månadtligt arvode af 83 1/3 rdr b:ko eller för år 1000 rdr b:ko. Derjemte, och då grefve Lewenhaupt, såsom vilkor för sin utnämning till ordförande i krigshofrätten måste afgå från direktionen öfver arméns pensionskassa, erhöll jag såsom förutvarande suppleant ordförandeplatsen i denna direktion med ett årligt arvode af 333 1/3 rdr b:ko.

Mina önskningar och förhoppningar i ekonomiskt hänseende voro således på annan väg uppfylda, ehuru endast för den närmaste framtiden; men jag hade kommit i en annan, för mig mera passande sjelfständig verksamhet, som snart derefter införde mig på en ny tjenstebana på hvilken tillfredsställelse och bifall -- åtminstone i början -- voro att skörda, och en betryggad ekonomisk ställning att vinna.

Uppdraget att utarbeta förslag till telegraflinjer var ganska lätt och snart afbördadt samt mer än väl betaldt med ett fortgående månadtligt arvode af 50 rdr b:ko under loppet af 3/4 år. Det andra uppdraget, att utarbeta förslag till ett systematiskt bestämmande af stamlinier i ett blifvande jernvägsnät, var af den vigt och omfattning att det icke utan långa förberedelser, lokala undersökningar och vidlyftiga resor kunde verkställas, hvilket allt öfversteg en enda persons förmåga. Jag utarbetade således endast ett s. k. utkast till ett jernvägssystem öfver riket, såsom grund och ledning för noggrannare undersökningar i ämnet och detta utkast blef af d. v. interimsregeringen gilladt, och sedermera af den. år 1855, förordnade komité begagnadt, vid dess undersökningar och deraf härledda förslag till jernvägsförbindelser.

Mot slutet af året uppstod för första gången äfven hos oss, fråga om att begagna elektromagnetiska telegrafer, hvilka redan flera år i Europas flesta länder hade utträngt de optiska. Jag erhöll en muntlig befallning af konungen att afgifva kostnadsförslag till anläggning på försök af en elektrisk telegraflinie från Stockholm till Dalarö, hvilken skulle sammanbindas med derifrån utgående optiska telegrafer i Stockholms skärgård.

Med anledning häraf, äfvensom af en skrifvelse från generalpoststyrelsen rörande de fördelar som skulle tillskyndas

I:152

postverket genom en säker och oafbruten telegrafförbindelse med Södertelje, ansåg jag mig böra till k. mj:ts pröfning hemställa om icke den anbefalda försökslinien finge anläggas till sistnämde stad; i stället för Dalarö.

Detta bifölls och skulle följande sommar sättas i verket. Men då vid denna tid en elektrisk telegraflinie var under anläggning hos våra närmaste grannar i söder, från Köpenhamn till Hamburg, och fråga äfven uppstod i Norge att der tillgodogöra sig detta korrespondensmedel, så kunde man icke längre hos oss lemna densamma obegagnadt.

Så snart årstiden det medgaf företogs arbetet på den nya linien, hvilken jemte telegrafbyråerna i Stockholm och Upsala, var i fullt färdigt skick vid början af juli, hvarefter och sedan någon tid åtgått till öfvande af den antagna telegrafpersonalen, verket uppläts till allmänhetens begagnande, i början gratis men sedermera mot en låg, provisionelt bestämd afgift.

Med hänseende till de redan beslutade betydliga telegrafanläggningar som under nästföljande år skulle verkställas och troligen derefter allt vidare utsträckas, blef det för mig nödigt att på ort och ställe inhemta närmare kännedom om organisation, styrelse och förvaltning m. m. vid ett fullt utbildadt telegrafverk.

I sådant afseende och efter derom gjord underdånig framställning, erhöll jag befallning att jemte major v. Heland afresa till Köpenhamn och Hamburg i ändamål äfven att på förstnämda ställe med vederbörande träffa nödiga öfverenskommelser rörande sättet och vilkoren för en blifvande teTegrafförbindelse mellan Sverige och Danmark. Detta senare uppdrag måste likväl t. v. lemnas åsido, ty vid ankomsten till Helsingborg fingo vi bekräftelse på det redan kända förhållandet att koleran ej allenast utbrutit i Köpenhamn, utan ock att den der framfor med mer än vanlig våldsamhet. Jag beslöt således att i sällskap med min son, Axel, fara till Malmö för att efter der inhemtade noggrannare underrättelser om tillståndet i Köpenhamn, bestämma vår restur. Heland åter affärdades till Helsingör för att derifrån landvägen begifva sig till Hamburg och der afvakta min ankomst.

I Malmö afrådde man oss alldeles ifrån besöket i Köpenhamn der tillståndet skulle vara ganska bedröfligt. Vi afgingo

I:153

således med ångbåten direkte till Lübeck och derifrån med först afgående jernbantåg till Hamburg.

I Altona träffades danska ingeniörer sysselsatta med att fullborda telegrafledningen fram till Hamburg, men med begagnande af en metod (underjordisk ledning) som redan blifvit i Preussen försökt och såsom mindre pålitlig öfvergifven. Någon gagnelig erfarenhet var således af dessa arbeten icke att inhemta.

Bekantskapen med herr Gerke, chefen för det hamburgska telegrafverket ledde icke till önskadt resultat, enär det administrativa och reglementariska af detta verk syntes föga utbildadt och icke hos oss användbart. Underrättelser i detta afseende måste således sökas på annat håll, och Berlin var, såsom centralpunkten för tyska telegrafföreningen, den dertill bäst passande plats. En resa dit blef således besluten. Likväl och då jag nu åter befann mig inom området af das grosse Vaterland, kunde jag icke neka mig nöjet att i sällskap med min kära Axel återse och besöka några af de ställen vid hvilka för mig så många märkliga hågkomster voro fastade. Jag ville förnya bekantskapen med de fält, der 40 år förut die grosse Völkerschlacht utkämpades af en half million menniskor; jag ville återse Leipzig, vid hvars eröfring jag var nära att blifva ett af de många der fallna offren o. s. v.

Det beslöts också först företaga denna lustresa och att under hemvägen besöka Berlin samt öfver Stralsund återvända till Sverige. Efter 2 à 3 dagars uppehåll i Hamburg, och sedan vi blifvit befriade från vår dittillsvarande reskamrat, begåfvo vi (Axel och jag) oss i väg från Hamburg per diligens till Harburg och vidare på jernväg till Hannover, Braunschweig, Magdeburg och Leipzig.

Hvilken skilnad mellan det sätt hvarpå jag fordom och senast 1815, långsamt och med hårdt anlitadt tålamod, tågade denna väg och det hvarpå vi nu framilade! Förr åtgingo 2:ne dagar för att öfver den ödsliga Lüneburgerheden släpa sig fram från Hamburg till Hannover; nu flyger man denna väg på några timmar. Förr voro 18 hästar på poststationerna tillräckliga för trafiken med extrapost, på denna en af Tysklands största stråkvägar. Nu mötas på denna väg flera bantåg dagligen; hvart och ett medförande 2 à 300 resande och ofantliga varumassor af alla slag. Förr var den vidsträckta Lüneburgerheden en obeboelig öken; nu mötes

I:154

ögat af stora byar hvilkas långa rökande skorstenar vittna om derinomvarande fabriks- och manufakturanläggningar och de fält mellan byarna som ej odlingen inkräktat, äro uppfyllda af unga sådda barrskogar som åt framtiden lofva rika skördar.

Vi dröjde en dag i Hannover; jag ville der återse några för mig välbekanta ställen. Förgäfves! allt var förändradt! Nya stadsdelar tillkomna. Det präktiga hotel nära bangården der vi bodde var fordom ett litet utvärdshus och de fält och trädgårdar som skilde detta från staden voro nu qvarter inom densamma, bebygda med smakfulla palatser.

I Leipzig, mycket utvidgadt och med praktbygnader i sina förstäder förskönadt, hade jag nöjet att finna mig vara hemmastadd från fordna tider. Den gamla inre staden var sig lik, och jag igenkände bestämdt det ställe vid Grimmaisches Thor och den mot fältet utskjutande kyrkogårdsmur der jag blef blesserad, ehuru detta ställe nu låg inbygdt långt inom staden. I hög grad intressant var för mig att under flera timmar genomströfva den del af slagfältet n. o. om staden, der den stora striden 3:ne dagar utkämpades af de under Karl Johans befäl stående armékorpser. Jag hade trott mig temligen hemmastadd på detta fält och tyckt mig utan svårighet kunna igenkänna både läget och utseendet af de byar som utgjorde det stora slagets brännpunkter, men de 40 åren hade mycket förändrat och mycket ur mitt minne utplånat. Jag igenfann väl byn Paunsdorf, hvars utseende stod så lifligt för min inbillning; jag såg det stora s. k. Hoffet på södra ändan af byn -- men helt olik den bygnad jag väntat mig få se. Endast efter anvisning af kartan kunde jag få reda på Schönfeldt, Stuntz och Sellertzhausen, men Reudnitz, der jag såsom blesserad infördes och blef förbunden, och det tomma lusthuset der jag tillbringade den derpå följande natten, stod ej att igenfinna. Byn tillhörde nu och låg inom stadens utvidgade område.

Tröttheten nödgade oss omsider att efter en 7 à 8 timmars oupphörlig vandring återvända till staden. Under middagen omgifne af talrika bordsgäster, drucko vi, Axel och jag, i all tysthet en skål under den innerligaste och varmaste välönskan: han för sin goda mor, jag för min älskade hustru -- det var d. 11 augusti, hennes och min bröllopsdag för 46 år sedan.

På café Français uppehöllo vi oss en stund vid kaffekoppen

I:155

och cigarren, från verandan deraf skådande utåt den s. k. Esplanaden mellan det egentliga Leipzig och Grimmaische Vorstadt, nu upptagen af en vacker parkanläggning; vid stadens intagande 1813, skådeplatsen för heta och blodiga strider; nu gräsplaner och blomsterkullar och mellan dem skaror af lustvandrare; -- då ett vildt slagtande, döda och sårade om hvarandra på det härjade fältet.

I den vackra Rosenthalsparken, vid ett af dess täcka schweizeriställen, tillbringade vi en angenäm afton under åhörande af rätt god musik och i likhet med det öfriga sällskapet -- herrar och damer, hvar och en vid sin mugg bayerskt öl.

Min länge närda önskan att få återse det gamla Leipzig var nu uppfyld och jag kunde utan saknad vända detsamma ryggen, under vida lyckligare förhållanden och gladare utsigter än för 40 år sedan, då jag lidande och sjuk, af läkarne lifdömd, gaf mig i väg med intet annat mål för mitt sträfvande än att möjligen kunna få återse det kära hemmet, der få sluta mina dagar och ändtligen få till min sista hviloplats Solna kyrkogård i stället för en Gottesacker im Leipzig.

Visst var jag under de sedan den tiden förflutna 40 åren gammal vorden, men jag hade helsa, krafter och lefnadslust; jag kunde njuta i fullt mått af resans glada skiftningar, och jag gjorde det också, då vi följande dagen ankommo till det trefliga för sina konstskatter värderade Dresden, den enda stad i Tyskland jag sett der jag ville lefva och dö, om ett olyckligt öde skulle drifva mig från det älskade fäderneslandet och dess sköna hufvudstad.

Tiden var alltför kort för att njuta af och taga någon kännedom om de massor af konstverk och dyrbarheter af alla slag som Dresdens rika museer erbjuda. Vi genomvandrade Das grüne Gewölbe, en sträcka af 8 till 10 stora salar, uppfylda med dyrbara konstalster, Zwinger med sina statyer och tafvelsamlingar, det ofantliga målningsgalleriet am Neumarkt, historiska och naturhistoriska museerna i Zwinger m. m., uttröttade slutligen af allt det sedda men på långt när icke tillfredsstälda. Det hade fordrats en dag minst för hvarje af dessa beskådansvärda samlingar -- och vi hade blott en förmiddag för dem alla. Äfven det yttre af staden måste bekikas, teatern besökas o. s. v. I katolska kyrkan bevistade vi en för tillfället anstäld gudstjenst, och

I:156

på die Brühlsche terasse, den ingen främling underlåter att besöka, hvilade vi en stund njutande af den sköna utsigt som Elben med sina rikt bebygda pittoreska stränder här erbjuder.

Att lemna Dresden utan att hafva sett åtminstone en del af det för sina ovanliga bergformationer ryktbara Sächsische Schweiz, hade varit en liknöjdhet, hvartill sällan någon resande gör sig saker. Vi begåfvo oss alltså i väg med jernbantåget följande morgon förbi Pirna till Königstein (hvars högst märkvärdiga bergfästning vi likväl icke hunno att skänka någon särskild uppmärksamhet), foro der på båt öfver Elben, börjande vid byn Halbstadt vår vandring förbi det lodrätt från fältet uppskjutande Lilienstein hvars besynnerligt formade bergmassor vi blott vid förbigående fingo skåda. Endast vägledda af en dålig karta, insågo vi snart behofvet af en vägvisare och funno ändtligen en sådan som förde oss ett stycke i väg anvisande i öfrigt en gångstig som vi hade att följa. Denna, ganska brant och omvexlande förde oss efter en lång och mödosam vandring in emellan vilda, klippmassor och bråddjup, der slutligen något spår till väg icke kunde upptäckas. Vi måste återvända och hade då att å nyo passera en smal, slipprig gångstig begränsad på ena sidan af en lodrät klippmassa, på den andra af ett gapande bråddjup, i hvilket man vid minsta felsteg eller vacklande rörelse hotades att nedstörta. Misstroende min förmåga, vågade jag ej för andra gången beträda den farliga stigen utan att krypa på alla fyra; men knäna började halka nedåt och för händerna fans intet fäste den hårda marken. Jag räddades dock snart ur min förlägenhet af Axel, som kastade sig ned på kanten af branten och med fotfäste af en der växande buske och armarne uppåt sträckta kunde omfatta mina fötter. På detta sätt blef det mig möjligt att hala mig litet uppåt och få tag i några i en bergremna växande qvistar af ljung och slutligen, fullt uppkommen på den fotsbreda stigen, återtaga den upprätta ställningen. Ändtligen och efter ett tröttsamt sträfvande uppåt, kommo vi till den punkt, der vi en stund förut lemnat vår vägvisare, och att till vår synnerliga belåtenhet återse honom i dalen nedanför oss. Han infann sig efter anrop och förklarade att den väg han anvisat oss var den enda som kunde väljas och att vi borde återvända samt erbjöd sig att medfölja. Ankomna till den smala gångstigen utåt

I:157

bråddjupet aftog vår vägvisare sina skor för att vinna säkrare fotfäste, samt bad mig, som motvilligt anträdde denna vandring, hålla fast i hans rockkrage, icke se åt djupet utan spänna ögonen i hans nacke. Lyckligen återkomna till de klippmassor, mellan hvilka vi förut hade förlorat vägspåret, lotsade han oss dock temligen lätt igenom dem och förde oss till en mera öppen plats, hvarifrån vi kunde se och utan att gå vilse komma till stationen Nieder Rathen der den mängd resande samlas, som lika med oss önska färdas vidare till det prisade och mångbesökta Bastei. Efter några ögonblicks uppehåll och hvila vid Rathen gåfvo vi oss i väg, försedde med vägvisare. Sadlade hästar funnos vid värdshuset och fråga uppstod om att begagna sådana; men jag tilltrodde mig ännu ega krafter nog att till fots företaga den återstående vandringen, ett sjelfförtroende som jag dock snart fick ångra, ty vägen var ganska besvärlig, gick i ständigt brant stigande, på flera ställen i trappsteg inhuggna i berget.

Omsider och efter flera pustanden uppkomna på den högsta hergplatåen, återstod blott en längre trappa för att hinna till ett der beläget värdshus och när äfven denna trappa var passerad, voro krafterna för mig nära nog uttömda. Också hade vi under fulla 6 timmar varit i ansträngande rörelse och då den 25-årige sonen deraf kände sig tröttad, var ej underligt att hans 75-årige far var det i hög grad.

Vår möda var likväl rikligen betald, ty högst intressant var att skåda denna besynnerliga bergtrakt, dessa vilda fantastiskt formade klippmassor, än staplade på hvarandra, än fristående såsom smala pelare af flera 100 fots höjd, här och der förenade med broar öfver de djupa afgrunder som skilja dem från de större bergmassor, hvarmed de fordom varit sammanhängande. Ingenstädes någon skön leende natur, men öfverallt en storartad, underbar, hänförande och omöjlig att sant teckna hvarken med penna eller pensel.

Efter en stunds hvila och återhemtade krafter och sedan vi på tu man hand (med något biträde af vägvisaren) utdruckit ej mindre än 6 krus öl anträdde vi återvägen till Rathen, intogo der med strykande matlust, en rätt tarflig gouté, och gingo ombord på en af passagerare öfverfyld ångbåt, som förde oss tillbaka till Dresden. Andra dagen om aftonen voro vi i Berlin. Mot

I:158

förmodan åtgingo flera dagar innan den förmånen mig förunnades att en stund få samtala med chefen för telegrafverket, Regierungsrath Nöttebohm. Jag hade väntat mig mer af detta samtal än jag erhöll, ty mannen ehuru artig på sätt som anstår en verldsman, syntes föga meddelsam i fråga om upplysningar rörande administrationen af det verk han hade under sin styrelse. Utan all nytta var likväl icke mitt besök, och högst intressant var att få, under hr Nöttebohms välvilliga ledning, bese och taga kännedom om det tekniska af detta i stor skala utbildade telegrafverk.

En utflygt till Teltow och Grossbeeren var väl ämnad7 äfvensom till Potsdam, vid hvilka ställen många för mig dyrbara minnen voro fastade, från krigsåret 1813; men dessa förslag blefvo om intet, ty dels var jag bunden af det väntade och dag efter annan uppskjutna mötet med Nöttebohm, dels började reskassan ansenligen smälta tillsammans, så att alla extra utgifter måste indragas. Också inskränktes våra utflygter utom staden till den angränsande Thiergarten och dervarande Krolls etablissement, samt till Charlottenburg som också för mig erbjöd några minnen från 1813, då så väl svenska armén som kronprinsens högqvarter några dagar voro här förlagda.

Vi lemnade Berlin utan saknad, afreste på Stettinerjernvägen till stationen Passig och derifrån med diligens förbi Greifswald till Stralsund. Samma dag afgick postfartyget till Ystad, dit vi välbehållna anlände den 22 augusti om morgonen.

Jag hade bestämt hemresan att ske från Stralsund, emedan denna stad, äfvensom Berlin, ännu icke blifvit hemsökt af den temligen allmänt i Tyskland gängse koleran, och hoppades genom detta försigtighetsmått slippa hålla karantän vid Ystad der denna sjukdom starkt härjade. Icke dess mindre måste vi, till följd af vårt svenska besynnerliga spärrningssystem underkasta oss ett sådant obehag och blefvo alltså under stark bevakning afförda till karantänsplatsen, belägen några få stenkast från den smittade staden, med fara således att af det nära grannskapet äfven blifva af sjukdomen angripna.

Vi voro beredda på att i ensamhet och sysslolöshet tillbringa en vecka i vår arrest; men i följd af en från Stockholm ankommen skrifvelse med förändring i vissa föreskrifter i karantänsförfattningen blef vår fångenskap förkortad till 3 dagar vid

I:159

hvilkas slut min betjent, som jemte vagnen varit i Malmö under vårt vistande i Tyskland, hann att efter kallelse inställa sig hos oss. Allting lämpade sig för oss gynsamt och dröjde vi icke att lemna bakom oss vår påtrugade obehagliga bostad. Redan i de skånska byarna blefvo vi uppehållna af der utstälda bondvakter, som icke tilläto oss genomfart utan efter uppvisande af sundhetspass. Det pass vi hade fått viseradt i Ystad hade ännu icke uppnått erforderlig ålder (10 dagar) för att skydda oss mot krångel och uppehåll i de öfverallt spärrade städerna, hvarför vi också sorgfälligt undveko dessa ända till Norrköping, der vi anhöllos och efter åtskilliga löjliga försigtighetsmått fördes under bevakning ginaste vägen genom staden. På samma sätt i Nyköping, der utom bevakningen på båda sidor om vagnen en man marscherade framföre, med ett svart skynke på en stång -- föreställande fana -- för att varna för faran att nalkas de passerande skadedjuren.

1854. Det är från och med detta år som telegrafverket (det elektriska) erhöll sin egentliga uppkomst och utveckling, och tillika för mig anvisades en ny verksamhet som jemte min tjenst vid topografiska korpsen då tog min tid och ringa förmåga i temligen strängt anspråk.

Enligt erhållen nådig befallning skulle under sommaren en telegraflinie -- i fortsättning med den året förut färdiga mellan Stockholm och Upsala -- anläggas öfver Vesterås, Örebro, Venersborg till Göteborg samt derifrån till Helsingborg och vidare till Lund och Malmö, äfvenså skulle förbindelse mellan svenska och danska telegrafverket åstadkommas genom en undervattensledning öfver Öresund. Detta, i förening med en äfven anbefald telegraflinie mellan Upsala och Grislehamn, tillsammans utgörande en längd af omkring 90 sv. mil, samt med 14 telegrafstationer, hvartill tjenstepersonalen skulle anskaffas, inöfvas och organiseras.

Sjelf obekant med det tekniska af ämnet och med dervid förekommande detaljer, var jag nog lycklig att finna tvänne, hvar på sitt sätt goda biträden i d. v. kapten Fahnehjelm och major v. Heland, den förre en skicklig tekniker som under resor i flera

I:160

länder förvärfvat kännedom om det praktiska af elektriska telegrafien; den senare åter i ämnet instruerad af den förre, båda nitälskande för saken.

Arbetet gick friskt, och såväl linien som stationerna voro så färdiga att jag vid ankomsten till Göteborg d. 4 juli kunde derifrån afsända den första telegrafskrifvelsen till Stockholm, adresserad till h. m. konungen med en underdånig lyckönskan på dess 55:te födelsedag. Skrifvelsen, smyckad af nyhetens behag, mottogs med nådigt välbehag och besvarades skyndsamligen i smickrande och välvilliga ordalag. Allt hade varit tillfredsställande och bra, om blott telegraflinierna hade varit bättre anlagda, men dervid var mycket att anmärka.

Den 6:te helt sent på aftonen ankommo vi -- kapten Fahnehjelm och jag -- till Halmstad och mottogos der af min son Axel, anstäld vid liniebygnaden under Helands befäl.

Under några dagars uppehåll i Halmstad vankades åtskilliga bjudningar dels i staden, dels till det närbelägna Vapnö hos kammarjunkaren Staël von Holstein. Jag fick äfven bevista en festlighet af egen art, tillstäld af stadens ungkarlar för stadens bildade societet: en utfart på båtar uppför den natursköna elfven (Nissaån), samling på en vacker af lummiga träd omgifven plan, musik, dans, några förfriskningar och slutligen hemfärd i härligt månsken, marsch i massa och musik till societetshuset, supé och bal till efter midnatt! Allmän glädtighet samt frånvaro af allt tvång, alla kotteriidéer, gjorde aftonen till en af de behagligaste.

Fahnehjelm och Axel hade rest förut, hvardera i bestyr för den pågående telegrafanläggningen till Malmö. Vi sammanträffade i Helsingborg, hvarifrån vi alla tre begåfvo oss direkt till Köpenhamn.

Början till underhandlingarne om gemensamt anläggande af en underhafsledning till telegrafisk förbindelse mellan båda sidorna af Öresund visade genast att dermed skulle komma att draga långt ut på tiden. Vi voro derför angelägna att finna en bostad mera landtlig och treflig samt mera billig än den först antagna på det rätt dyra hotellet och lyckligtvis påträffades en sådan i ett hus -- med väderqvarn på taket -- beläget i en

I:161

bastion, vid den vackra vallpromenad, som på landsidan omger staden.

Allt hade varit bra om blott underhandlingarne gått framåt, men den ena veckan efter den andra försvann utan resultat. Grefve Sponnech (finansministern) syntes icke synnerligen benägen för ifrågavarande företag, visade villrådighet om sättet och vilkoren för dess utförande, talade om de stora kostnaderna o. s. v. En komité skulle tillsättas för att göra lokala undersökningar och i följd deraf kostnadsförslag; men 14 dagar åtgingo att bilda denna komité.

Af fruktan, att man ämnade på obestämd tid uppskjuta saken, begärde jag tillåtelse att från svenska sidan till Helsingör få tills vidare utlägga en provisionel ledningstråd. Detta bifölls utan svårighet, förmodligen emedan man icke trodde på verkställighet af detta förslag. Men då jag kort tid derefter kunde anmäla att en till detta ändamål bestäld undervattenstråd ankommit från Berlin till Lübeck och vore att med första ångbåtslägenhet förvänta till Malmö, så funno sig vederbörande ändtligen föranlåtna att gripa saken an med allvar. Derjemte och då jag tillika med Fahnehjelm och Axel fingo företräde hos konungen, lofvade h. m:t ej allenast att den önskade telegrafförbindelsen skulle, från danska sidan, kraftigt befordras utan ock att konventionen derom skulle skyndsamligen upprättas. Icke desto mindre och med vunnen erfarenhet om den långsamhet och formalism hvarmed ärendet skulle behandlas, var lätt att förutse en tidsutdrägt af flera veckor. Vi kunde således, utan att försumma angelägenheterna i Köpenhamn, öfverresa till hemlandet på någon tid: Fahnehjelm för att inreda telegrafstationer i Lund, Malmö och Helsingborg, Axel för att fullborda linierna dem emellan och jag för att inspektera de topografiska arbeten som pågingo i Skåne under major Hallmans befäl. Honom träffade jag ock norr om Kristianstad i den stora och välbygda byn Broby, inqvarterad jemte några officerare hos ett ungt bondfolk der de hade ej mindre än 5 à 6 rum till sitt förfogande. Bonden sjelf var en ung man, ganska förmögen, med ett förekommande sätt att vara, och hustrun, bildad för salongslifvet, lär talat flera språk och behandlat sitt piano med känsla och smak. Hon hade näml. varit guvernant, men fann sig nu lycklig i sin anspråkslösa men

I:162

oberoende ställning den hon frivilligt valt och hvars pligter hon samvetsgrant uppfyllde.

Vid återkomsten till Helsingborg var telegrafstationen färdig så att den kunde öppnas, till ytterlig förtjusning för samtlige innevånarne, hvilka med mycken längtan afbidat detta ögonblick. Telegrafbyrån blef riktigt belägrad af menniskor af alla klasser, alla ville se och beundra. Knappast kunde jag från de många skriftlystna undanstjäla så lång stund som fordrades för att till vederbörande i Stockholm insända en rapport samt några ord såsom helsning till min hustru.

Till firande af den stora händelsen tillställdes en s. k. sexa å den nära staden belägna, utmärkt vackra helsobrunnen Hälsan. Ett härligt väder, mycken munterhet bland sällskapet och champagne i öfverflöd gjorde aftonen särdeles glad och liflig.

Den hade för mig varit det än mera, om ej oförtjent och öfverdrifven artighet mot min person bringat mig i verklig förlägenhet. Ej nog med tal, skålar, fanfarer m. m. på stället; äfven hemfärden utmärktes af musik ända till min port der sällskapet stannade och, efter omvexlande af musik och sång af stadens sångförening, uppstämde ett skallande lefve och hurrande. Tacksam för det smickrande häruti, önskade jag dock att icke mer bli föremål för ett sådant öfverdrifvet firande.

Vid återresan till Köpenhamn -- mitt hem för tillfället -- qvarstannade Fahnehjelm, men Axel medföljde, ehuru blott på några dagar.

Efter ett som vanligt enformigt lif under 14 dagar och då ändamålet för min dervaro icke fordrade någon direkt åtgärd å min sida, afreste jag åter till Skåne och dröjde några dagar i Malmö. En af dessa dagar (d. 28 augusti) öppnades telegrafstationen till allmänt begagnande och till särdeles belåtenhet för många nyfikna som genast infunno sig för att skåda och beundra.

Att så väl det nya korrespondensmedlet som de hvilka dermed haft befattning skulle firas med dryckjom, tal och skålar, kunde ej undvikas. Så skedde ock förmedelst en ståtlig tillställning under det blygsamma namnet sexa å det nära staden belägna Bellevue. Sällskapet talrikt -- mer än 100 personer -- parken illuminerad, glädjen och munterheten allmän och liflig,

I:163

hvartill ej endast bålar af ansenliga dimensioner bidrogo, utan ock, och förnämligast den qvicke rådman L. med sina verser och historier samt den bekante Orvar Odd med sina infall och skålar. Mest tillfredsställande för oss -- tillhörande telegrafen -- var det bifall som skördades af den till festen inbjudne danske telegrafchefen Faber.

Enligt officiel underrättelse från Stockholm, hade Fahnehjelm blifvit major och Heland öfv.-löjtn. Till den förres befordran hade jag kort förut afgifvit underd. förslag. Den senares hade gerna kunnat uteblifva, helst vid detta tillfälle; likaså min utnämning till generallöjtnant, ett nådebevis som jag icke förtjenade såsom belöning för mitt tillgörande vid telegrafverket, icke önskade och som utan allt gagn kostade mig 615 rdr.

Obehag af denna utnämning fick jag genast erfara, genom tråkiga uppvaktningar af stadens kommendant, platsmajor, m. fl. samt af hela dervarande officerskorps af kronprinsens husarreg:te. Jag svor i mitt sinne öfver alla onödiga och för båda parterna ledsamma ceremonier.

Återkommen till Köpenhamn, fann jag ändtligen affären så framskriden att fråga återstod endast om det formella i konventionens uppsättande. Men äfven härvid var att förutse tidsutdrägt, hvilken också inträffade. Både Fahnehjelm och Axel voro nu sysselsatta på svenska sidan. Vår förut gemensamma sommarboning blef derigenom något ödslig, hvarför jag d. l september inflyttade till staden och hotell Skandinav vid Kongens Nytorv.

Ändtligen och efter 25:ne månaders underhandlingar och många skriftvexlingar under de sista dagarna, voro vilkoren till konventionen öfverenskomna och denna så afslutad att den på ministeriel väg kunde till behörig ratifikation utvexlas; och dagen derefter d. 15 september hade jag den glädjen att lemna Köpenhamn, på hvars härligheter jag hunnit blifva temligen utledsen.

I sällskap med Axel, som nu slutat sitt uppdrag, företogs återresan till Stockholm och efter något uppehåll på Tångsta, hos min son Fredrik, hade jag ändtligen, efter nära 2 1/2 månads frånvaro, den glädjen att af hustru och barn hjertligen välkomnas. Huru lyckligt att ega ett hem, der helsa och trefnad råda, der kärlek och förtroende nedslagit sina bopålar!

I:164

Den lilla befattning i landtbruksakademien, såsom föredragande i dess statistiska afdelning, hvilken jag i 42 år innehaft -- från akademiens stiftelse 1813 -- hade under senare åren, medfört åtskilliga obehag, genom ofta förekommande tvistigheter med ordföranden, f. d. statsrådet Poppius, en gammal man hvars förtjenster man väl kunde erkänna, utan att kunna tålmodigt underkasta sig hans sätt att bemöta hvarje yttrande, hvarje tanke som ej blifvit utkläckt ur hans eget envisa hufvud. Vår sista osämja uppkom i anledning af ett af mig till akademien afgifvet betänkande, hvars innehåll och mening orätt uppfattades af ordföranden under en sammankomst i akademiens förvaltning. Den skefva uppfattningen försvarades med obehörig hetta, men vederlades fullständigt af mig endast genom uppläsande af betänkandet; dermed icke tillfreds, fortfor ordföranden i ohöfviska utlåtelser och gaf föreskrifter rörande min tjenstgöring, som jag icke borde eller kunde underkasta mig.

Jag ansåg mig derför böra i akademien anmäla förhållandet och erhöll der all den upprättelse som kunde förenas med nödig skonsamhet mot min vederparts ålder och samhällsställning. Icke desto mindre -- och förutseende möjligheten af nya uppträden, fattade jag det beslut att afsäga mig en befattning hvarvid jag icke längre kunde qvarstå utan obehag som flerfaldigt öfvervägde den pekuniera vinst som med denna befattning var förenad. Tillfället var också gynnande för en sådan uppoffring genom ett d. 15 december mig meddeladt förordnande att vara chef för elektriska telegrafverket, med en lön af 6,000 rdr, hvaraf likväl blott ett arvode af 1,800 rdr fick uppbäras, sålänge jag qvarstod som chef för topografiska korpsen.

1855. Med anledning af det uppdrag jag år 1852 erhöll att utgifva "underdånigt yttrande och förslag till ett systematiskt bestämmande af hufvud- eller stamlinier för jernvägskommunikationer inom Sverige" hvilket förslag, blott vidrörande allmänna förhållanden, af regeringen godkändes, blef jag nu förordnad att vara ordförande i en komité med föremål att på grund af föregående topografiska och statistiska undersökningar utarbeta ett sådant förslag till jernvägars riktning, anläggningssätt och

I:165

beskaffenhet m. m. hvarpå kunde grundas en nådig proposition till rikets ständer, angående verkställighet af de större järnvägsanläggningar hvilka böra af allmänna medel bekostas.

Ledamöter i komitén voro: chefen för väg- och vattenbygnadskorpsen öfverste von Sydow, en man med ljust hufvud, pröfvad kunskap och erfarenhet samt vidsträckt lokalkännedom, samt f. d. premierlöjtnanten vid flottan Vult von Steyern, hvilken dock snart lemnade sin plats åt öfversten i mekaniska korpsen grefve Adolf von Rosen, förste upphofsmannen till redan påbörjade jernvägsanläggning, väl förfaren i och bekant med dithörande ärenden. Chefen för jernvägsarbetena öfverste Ericson skulle också såsom ledamot i komitén inträda "då hans tid och öfriga omständigheter sådant medgåfve", likaså landshöfdingen i det län der komitén för anställande af undersökningar sig befann, hvarjemte komitén egde att i orterna tillkalla och rådföra sig med dervarande sakkunniga män. Till biträde vid lokala undersökningar och kostnadsförslagers m. m. uppgörande egde komitén att använda officerare i väg- och vattenbygnadskorpsen och till disposition en summa sig anvisad af 60,000 rdr b:ko. Komitén hade således ett ganska vigtigt och vidsträckt fält att bearbeta, i oupphörlig strid mot mäktiga, hvarandra korsande lokala intressen.

Tillvaron af dessa visade sig genast vid komiténs sammankomst i Mariestad, mot slutet af maj månad, då stambanans sträckning genom länet borde bestämmas. Komitén, i likhet med flertalet af länets innevånare, i öfverensstämmelse med det sunda begreppet om en stambanas ändamål och arten af dess inflytande på den allmänna rörelsen, påyrkade denna banas anläggande vester om Billingsbergen, hvilken sträckning, af mig förut föreslagen, hade af konungen blifvit faststäld. Ett parti, fåtaligt, men ytterst verksamt, ifrade för banans sträckning öster om Billingen. I spetsen för detta parti stod grefve G. Posse.

Den länge underhållna striden härom slutade dermed att grefve Posse med biträde af öfverste Ericson segrade; jernbanan bestämdes tvärtemot redan fattadt kungligt beslut, att gå öster om Billingen, till vinst för en tredjedel af länet och till skada för två tredjedelar deraf.

I:166

Såsom, betecknande för det parti som vållade detta beslut, eller rättare af den partichef som verksammast arbetade derför, må nämnas att denne chef sedermera bedömt jernbanans förläggning i nuvarande riktning såsom ett olyckligt misstag.

Största delen af sommaren tillbragtes på resor inom landet, dels till inspekterande af topografiska korpsens arbeten i Skåne, dels telegrafanläggningar längs östra kusten och genom Blekinge till förening med vestra telegraflinien i Malmö, dels ock, och förnämligast, för att med jernvägskomitén granska de utstakningar till jernvägslinier, som efter komiténs anvisning utfördes af åtskilliga dertill beordrade officerare.

Under en af dessa resor hade komitén en sammankomst -- på Sparreholm i Södermanland -- med åtskilliga possessionater i orten, för att höra deras, på speciel lokalkännedom grundade, omdöme om de riktningar i hvilka de blifvande jernbanorna genom länet blifvit utstakade. Alla gillade komiténs åsigter, under yrkande endast att stambanan från Stockholm genom Södermanland skulle föreslås såsom den angelägnaste framför andra att först företagas och förenas med vestra stambanan till Göteborg. Det var lätt att, med ovedersägliga skäl, bevisa det oriktiga i detta, af enskilda intressen förestafvade påstående; men alla bevis af sådan beskaffenhet blefvo fåfänga och besvarades endast med den försäkran att alla krafter skulle vid den blifvande riksdagen uppbjudas för att "per fas et nefas" genomdrifva södermanlandsintresset, och derest sådant icke lyckades skulle man söka motarbeta hvarje jernvägsanläggning som kunde gynna något annat än detta illa förstådda lokalintresse.

Detta oblygt uttalade löfte blef också programmet till följande riksdags förhandlingar rörande jernvägsförbindelsen mellan Stockholm och Göteborg. Det var ej första och blir ej sista gången det enskilda intresset lyckas göra sig gällande på bekostnad af det allmännas.

Från Södermanland begaf sig komitén genom Nerike till Jönköping för att undersöka derifrån utstakade bansträckningar såväl inåt Falköpingstrakten som nedåt Småland genom Lagadalen och Skåne till Malmö. Der åtskildes komiterade för att hvar för sig begifva sig hemåt.

I:167

Efter återkomsten från en tur till Köpenhamn, uppehöll jag mig några dagar med inspekterande af rekognosceringarne i Skåne, tog derefter hemvägen genom Ystad, Karlskrona, Kalmar o. s. v. till Stockholm längs den då till det mesta färdiga östra telegraflinien.

Denna tid egnades mig -- i egenskap af styresman af telegrafverket -- idel bifall och utmärkelse: af högsta makten, af det allmänna och verkets redan då temligen talrika personal. Konungen, som till bevis på sin nådiga bevågenhet, förut tilldelat mig en -- visst icke väntad eller eftersträfvad -- högre militärgrad, behagade äfven, under smickrande loford, med egen hand åt mig öfverlemna insignierna af norska S:t Olafordens storkors. På min födelsedag d. 13 januari öfverraskades jag af en skrifvelse, undertecknad af telegrafverkets samtliga embets- och tjenstemän, i hvilken, jemte lyckönskan till fylda 77 år, anhölles: "att genom konstnärens pensel få åt kommande slägten förvara dragen af den ädle och frejdade man, hvilken lade grunden till Sveriges telegrafverk och styrde detsamma så, att han alltid utgjorde främsta föremålet för sina underlydandes stolthet och tacksamhet." Porträttet (knästycke i naturlig storlek) skickades sedan till Paris för att kopieras i litografi, och af de hitkomna exemplaren utdelades ett till hvarje telegrafstation, äfvensom till samtliga mina barn och anförvandter.

Största delen af sommaren upptogs af de vanliga embetsresorna, dels med jernvägskomitén till Vermland och inåt Norge till Kongsvinger, dels till inspekterande af telegrafanläggningarne mellan Jönköping, Karlshamn o. s. v., dels ock, och för sista gången, af de topografiska arbetena i Skåne.

Någon tid efter min hemkomst från dessa resor, inlemnade jag min underdåniga ansökan om afsked från chefsplatsen vid topografiska korpsen, efter en tjenstetid af 10 år vid ingeniörkorpsen och nära 51 år vid förenämda korps, hvaraf 30 såsom chef för densamma. Då jag förut i sådant afseende uppvaktade konung Oskar täcktes h. m:t förklara att, ehuru Hazelius vore den äldste och egde många och erkända förtjenster, skulle dock Thulstrup blifva min efterträdare, såsom i alla afseenden den bäst passande, synnerligen i det fall korpsen komme att sammanslås

I:168

med generalstaben [1]. Säkert är att detta val skulle varit för korpsen lika gagneligt som för mig glädjande; men Hazelius var icke den man som lät tillfälle till befordran gå sig ur händerna; han blef chef för korpsen [2].

Den gode konung Oskar led redan vid den tiden af den slapphet som under snart derpå följande sjukdom fullständigt utvecklade sig.

Kort före riksdagens öppnande fick jernvägskomitén till konungen öfverlemna sitt förslag till stambanan i ett jernvägsnät för södra och mellersta Sverige. Under samtal, som vid företrädet egde rum, förekom bland annat, tal om den strid som vid den blifvande riksdagen väntades rörande företrädet af stambanans förläggande norr eller söder om Mälaren. Härvid förklarade h. m:t att han i allo gillade komiténs åsigt; att det redan då högt uttalade s. k. Södermanlandsintresset borde, såsom mera enskildt, vika för det vigtigare allmänna och att stambanan norr om Mälaren skulle först företagas såsom den mest gynnade af lokalen och således minst kostsamma; den som lofvade den största och lifligaste trafiken, som under sin sträckning förenade flera städer; gaf anledning till bibanor från ofvanliggande rika bergslager; sammanträffade med den redan färdiga jernbanan mellan Örebro och Arboga; och att således med fortsättning häraf, en stambana mellan Stockholm och Göteborg skulle vinnas med minsta uppoffring af tid och medel och till största båtnad for det allmänna. Detta allt grundadt på ort- och sakkännedom yttrades med värme och, som det tycktes, med full öfvertygelse -- och likväl! -- det var blott 14 dagar derefter och ständerna nyss församlade, då till dem öfverlemnades ett redan tryckt förslag af öfverste Ericson, helt och hållet omfattande

I:169

Södermanlandsintresset och gifvande åt den såsom underordnad ansedda stambanan på norra sidan om Mälaren en riktning som helt och hållet förbisåg hufvudändamålet med denna bana. Man medgaf ej ens en jemförelse mellan detta förslag och det af jernvägskomitén afgifna, Detta senare blef ej tryckt, fick ej en gång tryckas förr än allt var väl beredt till fördel för det gynnade och i konungens proposition förordade förslaget.

Denna försigtighet var icke heller öfverflödig, ty komiténs förslag var icke förr bland allmänheten bekant än det af tidningarne -- äfven de sins emellan mest stridiga -- äfvensom af en mängd broschyrer, lifligt framhölls till antagande; hvaremot det Ericsonska (kungliga) förslagets löslighet, olämplighet samt mot hvarannan stridiga och missledande motiver blottades och skarpt framhöllos. En enda tidning uppträdde såsom partiets riddare, kallande det "oförskämdt att vara af annan tanke än öfverste Ericson"; riksdagstaktiken sattes i full fart; alla medel begagnades per fas et nefas; man gick ända derhän att utsprida det rykte att den nu upplösta jernvägskomitén, jemte uppträdande försvarare af dess förslag, voro besoldade af egarne till Arboga--Örebro jernbana (Köping--Hult bolaget) som i London upplånat dertill erforderliga medel.

Huru förklara konungens här ofvan anförda yttrande om, och dess sedermera uppenbara behandling af den så vigtiga frågan? Man ville deruti upptäcka ej endast en följd af -- utan ock en orsak till den snart derefter inträffade olyckliga sjukdomen.

Förklaringen af denna gåta är numera likgiltig; högst oväntad var i alla fall den plötsliga omkastningen från en åsigt till en annan, i rak motsats till den föregående, och bedröfligt var det att genom denna omkastning landets allmänna vinst och nytta uppoffrades för några enskildes maktlystnad och intresse.

Men jag vill ej längre uppehålla mig med erinringar om behandlingen af detta ämne, hvaröfver det allmänna vettet redan börjat uttala sin förkastelsedom.

Jernvägskomitén upplöstes så snart dess underdåniga förslag blifvit afgifvet; och då under dess sammanvaro blott en ledamot, grefve v. Rosen, jemte sekreteraren fått uppbära något arvode, blef åt öfverste von Sydow och mig tilldelad en gratifikation, åt Sydow 1,000 och åt mig 1,500 rdr r:mt. Sedan jag vid slutet af

I:170

november erhållit mitt -- i särdeles nådiga och smickrande ordalag författade -- afsked från chefsbeställningen vid topografiska korpsen, återstod blott till min efterträdare aflemna korpsens handlingar och effekter samt kassa och medelsredovisning äfvensom krigsarkivet, hvars inventering upptog någon tid, så att jag först i december månad ej utan en känsla af tomhet och saknad för sista gången lemnade det glada, trefliga embetsrum som 30-årig vana och embetsverksamhet gjort för mig särdeles angenämt.

1858. Ju mera dessa anteckningar närma sig den tid som nu är, desto svårare att ur minnet framleta för dem lämpliga föremål. Dagarna hafva kommit och gått den ena lik den andra, såsom länkarne i kedjan, alla åtföljda af lugn, helsa och förnöjsamhet, och just derför så lätt förbisedda och glömda. Endast framstående händelser och bjerta färgskiftningar ådraga sig uppmärksamhet, och det är lifvets skuggsidor, dess sorgliga företeelser som lemna de djupaste intryck och längst fästa sig i minnet.

I år, liksom under 30 föregående, tillbragtes en del af sommaren på s. k. inspektionsresor, på hvilka malicen ej utan skäl kunde tillämpa Dumboms bekanta yttrande om medicinen: "att den helt säkert nytta gör åt medici -- om icke flera". För mig voro de också ganska nyttiga dessa resor; de inbringade en fond af helsa och krafter, nog stor för att derpå kunna lefva och tära under öfriga delar af året. Visserligen har nöjet af dessa resor blifvit, med hvarje år, allt mindre, och förlusten af beqvämlighet och hemvana alltmera kännbar -- men hemkomstens behag och glädjen att återse de mina och af dem hjertligt välkomnas har, Gud ske lof, alltid utgjort en rik ersättning.

1859. I unga år hade jag den bestämda öfvertygelse att min lifstråd snart skulle brista, åtminstone icke kunna utspinnas till ålderdomens gräns. Denna hos mig fixa idé hade sin grund i tron på ett s. k. påbrå, ett fysiologiskt arf efter mina föräldrar -- min mor hade föga öfverlefvat sitt 36:te år, och min far sitt 56:te -- och den fick en ny näring deraf att jag, efter en vid 33 års ålder iråkad svår sjukdom, fick i flera år dragas med rätt betänkliga följder af densamma. På min 40:de födelsedag hade jag till några hos oss då samlade vänner och bekanta yttrat min förmodan att ganska få -- om ens någon -- sådan bemärkelsedag skulle för mig återstå. Man skrattade åt och

I:171

skämtade öfver ett sådant onödigt grubblande på framtiden, och min goda vän och d. v. kamrat Lefrén (Joh.) påstod att jag skulle med fröjd och gamman komma att fira min 80:de födelsedag, förbehållande sig att till denna festlighet äfven bli inbjuden. Löfte derom uteblef ej å min sida, men någon tanke på att uppfylla detta löfte kom visst icke i fråga. Och dock huru underligt utveckla sig icke våra öden! Af de hos oss församlade (alla, med endast ett par undantag, yngre än jag) hafva de flesta redan länge sedan gått hädan, och jag har fått skåda den 80:de födelsedagen; fått fröjda mig åt den särdeles glada och lyckade festlighet som min trogna följeslagerska på den långa vandringen åt mig tillstält; fått med glädje och lifvadt sinne välkomna ett talrikt sällskap af anhöriga, kamrater och bekanta -- och bland dem den gamle kamraten Lefrén som för 40 år sedan profeterat denna dag.

Mer än 3:ne år sedan dess förflutna och ännu medgifva helsa och krafter en möjlig fortsättning af några lugna ålderdomsdagar; ännu en gång har jag fått skåda den glada våren, dess friska grönska, dess nya lif!

I den mån telegrafväsendet hos oss vunnit i utsträckning och i lifligt begagnande, började nyhetens behag försvinna och i följd deraf, det allmänna, ofta öfverdrifna lofordandet, att förbytas i klander. Detta är vanligt; ytterligheterna beröra hvarandra. Till stor del träffade detta klander den förhöjning af portoafgifter som drabbade alla inom 25 mil från hvarandra belägna stationer, genom en af regeringen anbefald men för vårt land högst olämplig uniform portosats. Allmänheten åter fordrade nedsatta portoafgifter, och för att betäcka derigenom möjligen uppkommande förluster för telegrafverket skulle besparingar göras genom en förändrad organisation af detta verk, som nu ogillades till form, styrelse och förvaltning. Förslag i tidningarne och motioner inom riksstånden förekommo i denna syftning, alla mer eller mindre opraktiska, ensidiga, de flesta vitnande om fullkomlig obekantskap med ämnet. Visserligen medförde all denna olåt icke något resultat, men den väckte hos vederbörande ett begär, en öfvertygelse om behofvet att sjelf taga om hand och ordna detaljer, till föga fromma för telegrafverket. Följden deraf blef: obehagliga förklaringar emellan departementschefen och mig,

I:172

äfvensom ett spändt förhållande mellan oss båda, hvilket underhölls af en tjensteman inom verket som dermed ville göra sig behaglig och derigenom möjlig för vinnandet af det mål hvartill han sträfvade.

Min ställning såsom medlare mellan 2:ne stridiga åsigter och intressen började sålunda blifva mindre behaglig. Böjelse och behof fästade mig vid telegrafverket, men omständigheter kunde inträffa som gjorde min afgång derifrån önskvärd, om icke nödvändig. För att kunna lemna tjensten och dock skydda min ekonomiska ställning för alla eventualiteter, fattade jag det beslut att till k. m:t ingå med underdånig anhållan derom, att k. m:t ville till rikets då församlade ständer aflåta en nådig proposition i följd hvaraf jag, efter erhållet nådigt afsked från telegrafverket, blefve uppförd på allmänna indragningsstaten, till åtnjutande af pension till samma belopp som nu vid telegrafverket egande aflöning (6,000 rdr).

Det kan ej nekas att min begäran var sträckt till gränsen af förmätenhet, enär jag redan hade pension på indragningsstaten dels såsom blesserad, dels såsom f. d. informationsofficer vid krigsakademien, tillsammans 900 rdr, och dessutom öfverstepension 1,200 rdr från arméns pensionskassa. Också väntade jag icke bifall till min begäran annorlunda än efter en betydlig nedsättning af det begärda beloppet. Men i konungens proposition framstäldes saken nära nog såsom en rättighet å min sida i följd af lång tjenstetid och stora förtjenster, om hvilka jag sjelf var i okunnighet. Hos adeln och presteståndet bifölls konungens proposition utan afdrag, hos borgare och bönder under vilkor som närmade sig till afslag. Saken måste således upptagas i förstärkt statsutskott, der ändtligen den kungliga propositionen segrade och mig således tillerkändes en pension af 6,000 rdr efter afgång från chefsbefattningen vid telegrafverket.

Hos ridderskapet och adeln hade en ledamot väckt förslag till en underdånig skrifvelse, med anhållan att k. m:t täcktes bestämma sin och sin gemåls kröning, medan ännu rikets ständer voro församlade. Frågan, en gång väckt, kunde icke lemnas utan afseende; den beslöts sålunda och dagen dertill bestämdes till d. 3 maj, konungens födelsedag.

Nu blef ett väldigt äflande och bråk, med förberedelser till den storartade högtidligheten. Massor af menniskor strömmade

I:173

hit från alla landsändar, kallade och icke kallade. Bland de förra äfven arméns representanter, det s. k. krigsbefälet, utgörande 2:ne generalbefälhafvare samt chefen och en kapten af hvarje regemente och korps, till ett antal af omkring 80 personer. Såsom militärkorps måste denna samling ha någon för tillfället förordnad anförare eller ordförande, och dertill blef jag olycklige utsedd, såsom den äldste i tjenst och grad, men i öfriga egenskaper den mest olämplige. Fåfängt att komma ifrån detta fatala, ehuru smickrande uppdrag! Och jag, så blottad på all förmåga att representera, att hålla ceremonital, jag måste dock deran, måste krama fram sådana vid alla ankomst- och afskedsuppvaktningar hos konungen, prinsarna, krigsministern m. fl. Med grämelse förutsåg jag den lumpna roll jag härvid skulle spela; men hvad jag icke förutsåg, skulle också inträffa: det missöde att under, sjelfva kröningsakten i kyrkan bli anfallen af ett plötsligt illamående, så våldsamt att jag måste lemna hela ståten i trots af det obehagliga uppseende som deraf uppkom. Allting har dock ett slut och den sista uppvaktningen var lyckligen öfverstånden, då krigsbefälet hade den godheten att anställa en gouté för sin gamle ordförande, som dervid hedrades med förekommande välvilja och hjertliga afskedshelsningar. Upprymd och rörd af den smickrande uppmärksamhet mig visades, lyckades jag att någorlunda uttrycka min varma tacksamhet, min tillgifvenhet och min högaktning för det stora kamratskap jag då i mer än 64 år haft äran tillhöra. Härpå följde ett allmänt hurrande hvarunder jag hissades och kringbars på armarna. Jag fick sålunda fägna mig af en hyllning som egnades åt min höga ålder och långa tjenstetid, och -- som ordspråket säger -- när ändan är god, är allting godt!

[1] Året förut hade en komité (i hvilken jag blef ordförande) blifvit nedsatt, med föremål att utarbeta förslag till generalstabens organisation. Förslaget gillades af konungen, men förföll sedan rikets ständer icke velat anslå dertill nödiga medel.

[2] Hazelius, förr så vänskaplig mot mig, visade mig sedan en påtaglig afvoghet. Han trodde förmodligen att jag motarbetade hans befordran till förmån för Thulstrup. Det gjorde jag dock icke; desto mindre som Thulstrup icke önskade att vinna den då alltför klent lönade chefsplatsen och icke ville lemna sin guvernörsbefattning vid krigsakademien. Dessutom hade Thulstrup redan vid den tiden helt andra planer för sin framtid.